Trots!!! Hur gör man!?

Har du inte hört talas om trotsåldern innan? Det kan väl inte komma som en överraskning tänker jag?

Man lär sig leva med det och har sina trick. Vår började lite efter 2, eskalerade kring 2,5 och håller fortfarande på, men på annat vis nu vid 3.

Man gillar läget och väljer sina strider. Vid möjlighet går det ge alternativ, vill du ha den här tröjan eller denna? Skoja om att få ut händer och fötter ur kläderna mm. Be om hjälp av barnet. Sen får man räkna med att det ibland blir totala bryt också. Ibland får man bära ett skrikande barn under armen. Så tid och tålamod är viktiga ingredienser i kan självfasen som också är på gång. Det är mycket utveckling och känslor i kombination.

Här är det bara pappa som duger. Pojken fyller 2 i oktober. Hjälper jag honom blir det total härdsmälta. Så det är rätt skönt att vara föräldraledig en dag i veckan och få några positiva stunder överhuvudtaget. Ibland får jag varken titta eller prata med honom heller. Sedan står ju pappan för lek och musik på både paddan och telefonen.

Så håll ut. För en del går den här fasen över på kanske ett halvår för andra är det bara gradskillnader mellan lugnare och värre perioder. Min äldsta är 6 år och har fortfarande dessa perioder.

Det är klart jag hört om trots, jag trodde bara inte det skulle komma redan och så plötsligt!! Hehe.. ärlig talat trodde jag inte denna glada unge kunde bryta ihop och skrika såhär alls!!

Men det kunde han, så vad jag undrar är hur man tacklar utbrotten på bästa sätt.. ska man bli arg och konsekvent sätta gränser eller ska man skojja bort det ska man skrika själv, ska man sätta honom på rummet! Förslagen jag fått är många men själv vet jag inte hur man ska göra! Suck...

Du kan inte ge konsekvenser som tex sitta på rummet. Han är alldeles för liten och förstår inte det. Försök förebygg utbrott så gott det går genom att han inte blir alltför hungrig eller trött. Ta med mellanmål tex frukt att avleda med om ni ska iväg någonstans. Får han ändå ett utbrott och skriker så vänta ut honom lugnt, låt honom skrika. Bli inte arg själv för det har ingen effekt utom att allt blir värre. Förklara bara att du förstår att han är arg och ledsen. Om han tar sönder saker eller slåss så ta bara lugnt bort honom. Ledsen att behöva säga det men utbrotten hos en 1-2 åring är ingenting jämfört med hur det kan vara då de är i 4-5 årsåldern.... Man kan ju i alla fall ta en 2-åring under armen och gå, vilket är svårt eller omöjligt när de blir större.

Du har fått bra tips av Fru Ve, tycker jag. Se till att barnet (och du!) inte blir överhungriga eller övertrötta. Försök se om det finns något mönster i utbrotten och om det i så fall går att förebygga på något sätt. Vänta ut raserianfallen när de kommer, var hans klippa som han kan hålla i när det stormar för att använda en metafor. Han behöver ditt lugn och din tydlighet. Visa och förklara att du förstår att han är arg, hjälp honom gärna att sätta ord på det han känner utan att döma. Fundera också på om det finns några strider du kan släppa. Det är inte jätteviktigt att vara konsekvens och principfast baraföratt, ibland kan man ju som vuxen bli överraskad över reaktionerna och kanske vända sitt nej till ett ja. 

Har en lika trotsig 1,6 åring här hemma :) Var också världens snällaste och lugnaste fram tills för ca 2 månader sedan. Ibland blir han jättearg och ofta känns det som att han själv inte ens vet vad han vill. Oftast tar jag det lugnt med honom, ibland försöker jag avleda och ibland rinner bägaren över haha.

Min son är lik gammal som ts och det har börjat här också (ganska tidigt som jag förstår det).

Egentligen två olika delar. Dels testar han gränser, står verkligen och väntar vad som händer om han ignorerar det vi säger. De regler vi har, finns för att de är viktiga (typ säkerhet). Undviker att säga nej "bara för att". Gör han inte som vi säger säger vi till 1-2 gånger till, sen flyttar vi på honom (ofta handlar det om att gå ner från möbler man inte ska vara på, eller att inte stå på stolen). Vilket det såklart blir vilda protester...

Som leder till nästa del. Får han inte som han vill blir han numera jätteledsen/sur. Vare sig det handlar om ovanstående eller annat. Då får han vara sur, mycket känslor han ska lära sig hantera. Nytt nu är just att han slänger sig på golvet och skriker och verkligen kan bli sur på mig och vilja vara ifred. Tidigare har han velat bli tröstad direkt.

Sen har vi nog fortfarande ett ganska lätt barn, han blir på bra humör igen på en eller ett par minuter.

Vi har en 2 och ett halvt-åring. Han började sin test(läs "trots")period strax innan 2 år. Vi gick en lite krokig väg innan vi landade i hur vi måste göra.
Du har som sagt redan fått många bra tips. Jag fyller i. Håller med om att se till att stryka trötthet och hunger ur ekvationen. Stryk även andra givna triggers som ni känner till (alla har vi våra ömma punkter), om det går.
När han krisar, dvs när han eventuellt slänger sig på golvet och gör snabba rumplyft eller kör skottkärran på rygg till det tar stopp så håll er lugna. 
Det är skitsvårt att hålla sig lugn.
Tänk att han gör det han måste. Alla barn går igenom detta. Det handlar om utveckling så han gör bara sitt jobb.
Var konsekvent. Du kan inte ändra dig om du redan sagt nej; han förstår inte undantag eller finstilta regler. Svart eller vitt. Har du slängt ur dig ett förhastat nej (jag gör det ofta) så måste du hålla fast vid det.
Som nån tidigare sa: en 2åring kan man övermanna. En 5åring är inte lika lätthanterlig och en tonåring tar man knappast under armen.
Alla fajter ni tar nu är fajter ni slipper ta senare när han är större, det är jag övertygad om.
Sist men inte minst: tid tillsammans. Så långt det är möjligt förstås. Vi har alla våra livspussel, men han måste trotsa och jag misstänker att min egen son i alla fall kommer att prioritera trotset framför kramar om han måste välja. I själva verket har han inget val.

Får jag gör dig besviken, men de fighter ni tar nu är fighter som har med barnets nivå och påverkar inte det minsta framöver.

Vi hade strategin, undvik fighter där det går, vi bråkade aldrig om kläder, att ha eller inte ha mössa blev inte en fight, då blev aldrig mössan en prestige.

Vad jag menar med fajter är konfrontationer man inte viker undan från. Det handlar om att sätta ramar och regler och se till att de följs. VILKA fajter det är, och hur de utformar sig, beror på vilka som deltar i den, och vad man som förälder upplever som viktigt. Klädval på morgonen kan eventuellt upplevas som mindre viktigt än att klä på sig, och så vidare.
Hos oss brukar det se ut så att när sonen inte vill ha de kläder vi tar fram så får han välja andra, men oftast handlar det inte om valet utan om att säga nej, om att testa och se hur långt han kan driva sin vilja. 
Att inte ta konflikter, att falla undan för dem när barnet söker dem, är att så frön till ännu större problem framöver. Barn behöver gränser för att känna sig trygga.
Voilà.
Men det är klart att alla gör som de själva dömer bäst. Vårt sätt är ett exempel, det funkade för oss. Det är ett tips. Det kanske funkar för andra. Eller det kanske är helt andra förutsättningar hemma hos ts, det har vi ingen aning om. Man bad om tips, och det är det som kommer här. 
  
(PS Du gör mig inte besviken. Varför skulle du göra det? Ingen annan kan komma med facit till våra barn. Jag misstänker att hur jag än uttrycker mig så kommer du missförstå så jag gräver inte ner mig i en diskussion.)

Det bästa är ju att vi har facit numera, vi har ju varit väldigt avslappnade när det gäller regler och något vi inte varit, har varit konsekventa.  Självklart har vi tagit de konflikter som verkligen behövts.
Vår son har alltid varit trygg, trots att gränserna har varit få och numera en ung vuxen som fungerar utmärkt i olika sammanhang.
Sambons äldre barn likaså.