Deprimerad?

Hej!

Detta kommer bli låååångt...so bare it with me.

Jag tror att jag börjar med att säga att jag är sedan ett halvår ny förälder. Både jag och minman känner oss väldigt lyckligt lottade..Men..

Jag vet att man har mindre tid med varandra, och har alltid vetat. Och tro mig när jag säger att vi kämpar dagarna i ända för att försöka få så mycket tid med varandra som möjligt. Och den korta tiden vi har är alltid väldigt bra.Det känns bara liksom som om dagarna och orken aldrig räcker till. Men tiden tillsammans på det viset, är inte själva problemet i det stora.

Själva Problemet för mig är att jag känner mig so brutalt ensam. Jag har aldrig haft en depression, men börjar bli rädd att detta är början till en.

Jag bor sedan några år sedan utomlands, och förutom att jag inte har några vänner, så trivs jag med det livet jag har.

Jag har haft några vänner här, men bekantskapen sträcker sig inte längre än till ytlig. Och den senare tiden så har jag inte orkat bry mig mer om dessa ytliga vännerna, jag har inte kännt att det finns en anledning till att försöka ha kvar dem. Vi träffas bara inne i stan, hittar aldrig på något. Och samtalen känns oftast som små informationsförhör och skitsnack om människor jag inte känner, men som tydligen är en Big deal och skryt och smutskastning på vad andra människor har gjort och har.

Min man kommer härifrån och har inga närstående vänner precis pågrund av denna anledningen, villket jag aldrig trodde på men fått uppleva nu själv. Han har inget stort behov av det. Men det har jag.

Jag har ju mitt barn att umgås med, men jag tror varenda förälder kan hålla med om att man behöver en vuxen nån gång emellanåt.

Det jag inte förstår är att jag har både många nya och gamla nära vänner i Sverige, men varför är det så svårt här? Jag har verkligen försökt allt, och nu känns det som om det inte finns en enda vettig människa här. Och orken att försöka lära känna någon och bygga upp en "vänskap" som sedan bryts ner med besvikelse och ånger, känns inte lockande alls.

Nu på dagarna är jag alltid själv och gör allt själv med mitt barn. Min man jobbar från tidigt på morgonen till sent på kvällen 6 dagar i veckan, vilket är ett under om han träffas vårt barn mer än 30 min innan hen måste sova. Sen har vi kanske 1h efter att ha ätit innan han går och lägger sig för att han är så trött. Och jag säger aldrig något emot det, för så mycket som han jobbar så förstår jag det självklart.

Jag är bara så trött på att göra allt själv, äta,leka, gå ut och gå, handla, shoppa you name it. Jag har kollat olika mamma grupper, facebookgrupper men det verkar inte finnas något sånt här.

Jag har börjat få svårt att somna på kvällarna och få lust att gå upp på mornarna eftersom jag vet precis vad som väntar.

Är det någon som vet vad jag skulle kunna göra för att ta mig ur denna depression? Allt är välkommet!