Ensam i tvåsamheten, leva med deprimerad parter
Vi träffades för drygt 8 år sen. Jag är glad, sprallig med många järn i elden. Han ursäktade sig i början att han i allmänhet inte va så possitivt lagd. Åren går o lite gamla grejer förklarar det. För ett år sen åker vi in akut för hjärtflimmer. En månad senare åker vi in för han känner sig konstig igen. Vi blir hemskickade, jag finns vid hans sida, säger att nu måste det utredas så han kan bli lugn o förstå vad som händer. Jag blir som en "böld i röven" på sjukvården för att hjälpa honom då han inte är så påstridig. Han säger att de vill att han äter antidepressiva och betablockerare så att han inte ska känna när pulsen ändras. Sen blir det tyst och han försvinner i sin bubbla. Stänger mig ute, berättar ingenting. Jag trodde fortfarande det va nåt med hjärtat medans de istället går vidare på spåret med "tabletter för humöret" som han sa. Han gör o säger saker som han annars inte gör. Biverkningar av mediciner avlöser varandra. Jag blir som en spårhund efter ledtrådar på vad som händer då han inget säger när jag frågar hur han mår, vad läkarna säger o vad nästa steg är. Får reda på att han varit o gjort ultraljud på hjärtat, det talar man väl om?! Mediciner skrivs ut i mängder, nya sorter, nya biverkningar. I månader är fysisk kontakt otänkbart, han har som en mur runt sig. Får reda på att han gick hos psykolog. Inget han säger. Under det senaste året lägger jag ihop vad han sagt under åren o inser att han är mer el mindre deprimerad hela tiden, men döljer det bra utåt. Läser mig till en del, ju mer jag letar info, ju mer inser jag att han har allt de beskriver för medelsvår/svår deprision. Vissa dagar laddar jag för att ta upp saker, vissa dagar serverar han tillfällen på silverfat men är då för trött, arg, ledsen för att ta tillfället o diskutera då alla gånger jag försökt inte leder nånvart. Finns så mycket vi borde prata om. Vissa dagar vill jag ta medicinerna o kasta på honom o säga, fattar du inte att det är därför du inte är kontaktbar, du kan höra av dig när du blivit normal igen. Vissa dagar vill jag bara att det ska vara som "vanligt" igen. Ibland vill jag ge honom en kram, fastän han är i en fas då han inte alls är mottaglig. Ibland vill jag vråla att vid det här laget är det JAG som behöver en kram. Jag vill att han ska må bra o va glad o att vi ska lösa detta tillsammans. Men jag är tydligen inte hans bäste vän. Inte för att jag inte vill, utan för att han inte släpper in mig. det som gör mest ont är att det inte är vi två i detta. I nöd o lust heter det ju. Gäller inte det bara för vi inte är gifta? När man frågat varje dag i månader, hur mår du, hur har dagen varit o får till svar, jo jag köpte isolering, men det blev fel storlek så jag fick åka o byta. Vad fint, svarar jag...... Finns det någon mer i min situation som behöver diskutera annat än isolering?
