• Nolei

    Så osäker och ÄNGSLIG!

    Jag blir så förbannad!

    Från dag 1 har min man varit så ängslig när det kommer till vår son Sam. När han var nyfödd fick jag ibland be honom att gå ut ur rummet när Sam grät för han trodde att något var allvarligt fel och blev orolig, och arg. Och då blev ju Sam ännu mera ledsen han med när pappa blir så upprörd. Jag försöker påminna honom om att han måste vara lugn. När sen Sam började prata så började han istället ställa en massa frågor till vår son om han tex vaknade på natten och grät. Nåt måste vara fel, tänker han. Och så frågar han vår son om och om igen om han har ont. Det tar så jävla lång tid att lugna ner honom (sonen) och jag börjar få nog. Nu det senaste har Sam börjat säga att han har ont i benet trots att han inte har det. Vad fan ska jag göra?!!

  • Svar på tråden Så osäker och ÄNGSLIG!
  • Snuttis2

    Oj svårt att råda i. Han verkar ju vilja väl men det får fel utttyck! Som du säger börjar ju sonen bli så gammal att han påverkas. Mitt enda råd är nog att ta stöd av bvc om ni har en kontakt där som ni trivs med ? Att du kontaktar och bedriver din oro så kanske bvc ssk kan bjuda in till en uppföljning där det kan komma upp?

    Kan se lite liknande beteende (ställer frågor ) hos min man fast vår son är mkt yngre men jag tror att det handlar om en känsla av otillräcklighet!!

  • äldreochklokare

    Är mannen ängslig annars också, oroar han sig över sig själv och att han ska vara sjuk? Kan det finnas en tendens till hypokondri här, som han överför på barnet? 

    Har själv en släkting som tog sitt barn till vårdcentral mer eller mindre varje vecka när barnet var litet och pratade vitt och brett om allt som var fel (fast det var ju oftast ingenting). Det var ganska frustrerande och jag vet att flera försökte säga till om att tagga ner. Den andra föräldern var inte alls sån och tyckte det var jobbigt men hade svårt få gehör (lite som du tänker jag) 

    Detta barn är snart myndigt idag och dels avtog det hela när barnet började på dagis och inte var dygnet runt hemma längre. Sedan avtog det ännu mer när skolan började. 

    Men tips är svårt.  Du får kanske nästan skrämma pappan lite, ge honom dåligt samvete över att han skrämmer upp barnet och får barnet att tro det har ont fast det inte har det. Ett mindre barn kan inte förstå pappans oro och vill väl vara till lags, så om pappa frågar hundra gånger om man har ont så säger man till slut att man har det, liksom.

    Han vill väl inte ha en stor tonåring som har sig för minsta lilla sen? 
    Annars tycker jag det var bra tips du fick innan, och ta hjälp via BVC. 

     

Svar på tråden Så osäker och ÄNGSLIG!