Måste man prata ut med sin partner?

Om du inte har några problem med honom, så behöver du väl inte prata ut med honom om något! Så enkelt är det ju. Min man är likadan. Han vill vara så säker att relationen är bra, så han frågar också efter. Men då säger jag också att allt är bra och det finns inga problem att prata om. Att du pratar om allmäna problem med andra människor - tja.... det finns problem som man vill prata med en tjejkompis eller med mamma om. Det är liksom olika saker.

Du behöver inte prata ut med honom, du har ju andra att göra det med.

Däremot pratar man ju med varandra om man har en relation. Berättar vad som händer i ens liv osv. 

Du har väl inte någon automatisk skyldighet att prata ut med honom, nej. Dock tror jag att han kan behöva höra dig säga det du skrivit här (om du nu inte redan har uttryckt detta tydligt). Så att han vet och känner att du inte har som intention att stänga honom ute och att du uppskattar hans stöd, med att du inte behöver honom den 'rollen'.

Det låter som om du behandlar din pojkvän som en möbel. Jag förstår att han känner sig åsidosatt när han tycks vara längst ner på listan över de personer du vill prata med.

Det är så klart inte min mening men jag är lite orolig att han uppfattar det så. Och längst ned på listan är att ta i. Att jag pratar med pappan är ju naturligt, det har varit mycket logistik och möten och annat att rådda med. Sen är det min mamma som kommer med många kloka tankar och jag skulle gärna ha sådana diskussioner med min kille också men han har inte riktigt de erfarenheterna. Och när jag berättar rent konkret om vad som händer så kommer han sällan med något råd eller tips utan det glider över på att han förstår att jag har det jättejobbigt osv. Jag uppskattar empatin men jag behöver/vill inte prata om mitt mående just nu så där dör liksom samtalet. Jag försöker säga att mitt fokus nu är barnen och att jag får ta hand om mina egna känslor i efterhand men han står där liksom ändå och väntar.

Jag kan ju inte bryta ihop för att han vill känna sig behövd. Och jag försöker både säga och visa att jag vet att han finns för mig och att jag uppskattar det.

Men har ni ordentliga djupare samtal om annat än ditt mående då? Connectar ni överhuvudtaget, eller bor ni bara ihop, har sex och delar mat- och hyreskostnader?

Ganska ovanligt (och sympatiskt) bland män skulle jag säga . Min erfarenhet är att män ofta är väldigt dåliga på just att lyssna/visa empati och enbart klarar att komma med konkreta förslag till lösningar. Jag själv kan knappt säga att det varit stressigt på jobbet en dag utan att min man säger "men byt jobb då", och har han inga förslag att erbjuda blir han nervös och stingslig i sin känsla av att det är vad han förväntas komma med. Jo, ibland är det bra med utomstående input på en situation men om jag själv vet hur situationen är och gör det bästa av den kanske jag "bara" vill ha lite axelmassage och ett "det låter jobbigt".

Ja det gör vi. Och jag kommer kanske vilja prata om den här perioden sen, när den är över. Men nu behöver jag vara mamma först och främst. Vilket jag har försökt förklara men jag ser ju också hur han tittar på mig när jag säger att jag inte orkar prata om hur jag mår efter att ha fått ytterligare ett samtal från skolan eller vad det nu kan vara.

Jo, jag vet. Vi är lite otypiska båda två.

Jag är exakt likadan! Min man brukar också vara på mig och menar på att jag måste öppna mig mer. Jag har förklarat för honom tusen gånger att jag inte är den typen som har behov av att berätta om mina känslor mm. Han börjar så smått acceptera det och jag accepterat att han har behovet av att känna sig behövd. Har inget tips mer än att stå på dig men var lyhörd.

Finns det något annat som han kan göra för dig, t.ex. praktiskt? Inte för hans skull, utan för din.