Vad gör man?

Är en medelålders man. Har fem barn tillsammans med kärleken i mitt liv som jag träffade för 25 år sedan.

Vi har fått vårat första barnbarn för två veckor sedan. En frisk och vacker liten pojke.

Vårat mål/ambition/vilja som morföräldrar är att finnas där när de behöver vår hjälp, att inte "lägga oss i" om det inte är absolut nödvändigt osv osv.

Jag som pappa till fem barn, jag försöker tänka efter vad jag själv ville när vi stod med vår förstfödda, vad tyckte jag var jobbigt? Hur ville jag bli bemött av anhöriga och vänner.

Försöker ha detta som måttstock för hur jag själv idag ska agera gentemot dom, som nu står i samma situation som vi gjorde för snart 23 år sedan.

Vi vill inte vara typen som står med pekpinnar och har en atityd att "Det här förstår inte ni er på, ni är för unga. Gör så här och så här!".

Det var det allra sista vi själva ville veta av som nyblivna föräldrar.

Med allt det sagt, man kan inte bara stå och se på när det är saker och ting som är helt upp och ner.

Tro mig, jag försöker inte sätta min dotter på piedestal och måla ut hennes partner som den "onda". Så är det inte alls, utan det jag skriver gör jag för att det är galet, inget annat.

I just det här fallet handlar det inte om dottern, utan det handlar om pappan.

Vi har försökt förbereda dom båda mentalt under hela graviditeten, utan att för den skull ligga på alltför mycket, att "Det är mycket mycket, väldigt mycket större arbete än man någonsin kan ana", för så är det.

Det är underbart att få barn, men det är också en hel del man inte haft med i sina beräkningar, hur det verkligen är, alltifrån hela omställningen till allt praktiskt.

De kommer stå med ett litet liv i sin famn, ett litet liv som är i princip helt hjälplös, ett litet liv som kommer behöva er hjälp och kräva väldigt mycket av er, ett litet liv som inte bryr sig det minsta om ni sovit åtta timmar eller åtta minuter.

Nu har strax över två veckor gått sedan de kom hem från BB.

Vad vi sett hitills är en nybliven pappa som, utan inbördes ordning:

- Anser att det liv han kunnat leva innan, det ska han kunna leva även idag.

Rätt till en viss del, man behöver även göra vardagliga saker, träffa vänner, bejaka sina intressen osv osv, dock i ganska inskränkt mängd och möjlighet ställt i jämförelse med vad du kunde för tio månader sedan.

Att spela playstation i tio timmar i streck, den tiden är per automatik förbi, att kunna följa sitt favoritlag i hockey på tv och räkna med att du ska kunna följa det med samma intensitet som innan, den tiden har passerat.

- Anser att han behöver sova. Ja, sant även det. Men det behöver båda. Sömnbrist bryter ner en människa ganska snabbt. Då hjälps man åt, punkt slut, inget mer att diskutera om saken.

Han går och lägger sig kl 22, och begär att kunna få sova sina åtta timmar. Mamman, vår dotter får gå in och sätta sig i vardagsrummet på nätterna när pojken skriker och stänga dörren till sovrummet för att han ska kunna sova.

De vet båda att vi ställer upp när som helst, och med vad som helst, såvida det är inom anständighetens gränser.

När dottern säger till oss "Jag får nog promenera hem och vara hos er, så att X (pappan) få sova" kl halv två på natten, då har man kört av banan.

Dom är välkomna mitt i natten, det handlar inte om det, om det inte vore att alla anständigheters gränser passerats.

Hon ska inte behöva ens tänka tanken att behöva gå ifrån deras gemensamma hem mitt i natten för att inte pappan ska bli på dåligt humör.

Han behöver torka sig bakom öronen och ta sin del av ansvaret. Att uppföra sig som en liten skolpojke när man är vuxen, det är inte rätt läge när man precis fått barn.

- Anser att det ekonomiska kan andra ta hand om.

De har pengar så att de skulle få det att gå ihop, och även så att de skulle kunna spara undan något litet varje månad åt både pojken och sig själva.

Jag tjänar väldigt mycket pengar. Jag driver eget sedan 20 år, och jag har bokstavligen slitit baken av mig för att komma dit jag är idag.

Han har denna månad köpt sig en vinterjacka för tre tusen kronor, klippt sig, köpt tröjor för ett par tusen. Hade han haft ekonomin till det hade det inte varit min sak att lägga några värderingar i det.

Men när det är två veckor kvar av månaden och pengarna är slut, alla räkningar är inte betalda, de har inte pengar till att köpa mat, vår dotter behöver även hon vinterjacka, då kanske man skulle tänkt ett par varv extra innan man kastade bort varenda krona på att unna sig själv.

Så, denna månaden har vi köpt vinterjacka åt henne, gett dom pengar till att kunna handla mat, betalat ett sms-lån på fem tusen som han hade tagit, som riskerade att hamna hos kronofogdemyndigheten för att han inte förstod hur höga räntor lånehajarna tar ut.

Grovt uppskattat, runt tio tusen kronor har vi betalat för dom.

Gör mig egentligen ingenting, bara kul att kunna hjälpa till.

Men inte lika kul när man ser på dottern hur fel hon känner att hela situationen är när hon behöver be sina föräldrar om pengar till mat och kläder.

Här tänker man kanske, hoppas detta bara är tillfälligt.

Men nej, det är det inte. Det är vi som betalat hela deras garderob av barnkläder. Samma där, enbart roligt, men när orsaken är en som får min dotter att känna sig otillräcklig, då är det inte lika roligt.

För en vecka sen bestämde han sig för att han skulle tatuera sig. Han kollade efter vad de just vid tillfället hade kvar för pengar. Två tusen kronor visade det sig.

När man planerat tatuera sig på hela nedre delen av armen kommer man inte långt med två tusen kronor. Hur löste han detta?

Jo, genom att ta ett nytt snabblån.

Är det sant? Ja, det är sant, och det är så dumt och korkat på så många plan så jag vet varken ut eller in.

Jag har tappat räkningen på hur mycket pengar vi hjälpt dom med, och bryr mig faktiskt inte om summan i sig, jag tänker inte kräva tillbaka pengarna när de redan har det tufft nog ekonomiskt.

Men att se och känna hur dottern mår av att behöva be sina föräldrar om hjälp, det gör ont.

Någonstans har han förankrat sig i att "Det kan väl din pappa betala", utan att han uttalat orden uttryckligen.

Här står jag mitt mellan och kan inte säga nej, för då sätter jag min dotter och ett litet barn i knipa.

- Anser att det är svårt att vara pappa.

Ja, det är svårt. Jag har fem barn, äldsta är 23 och yngsta åtta.

Det är väldigt svårt. Men det du får tillbaka, det är värt allt slit.

23 år senare ser jag mig och min fru och vår relation till våra barn, hur det återspeglas i vår dotters relation till deras nya lilla liv de fått. Lätt att bli rörd när man känner "Vi gjorde rätt!" och ser hur man lyckats leda sina barn rätt genom sin uppväxt.

Han tycker att det prsktiska är svårt. Det är sant, det är mycket nytt att lära sig.

Öva, försök, gör fel, gör om, så länge du är försiktig och inte skadar pojken så får du all tid i världen att lära dig allt.

Men nej, han vill inte byta blöja. Det är äckligt att hålla på med bajs.

Han vill inte ha kiss på sig. Nej, det vill inte jag heller, men det följer liksom med på köpet. De kissar då och då, när man tagit av blöjan. Det är bara att ta, det är så det fungerar. Välkommen till verkligheten.

Hur som helst, det praktiska kommer av sig själv ifall han bara lägger lite energi på att hitta sitt sätt.

Vad som ännu värre är, det är att han inte tycks knyta band till pojken.

Det är väldigt kyligt.

Vad är knyta band? Ja, jag vet inte exakt hur hela processen fungerar där inne bakom skallbenet, men jag vet att det inte går att lära någon. Det är en process som behöver komma naturligt av sig själv.

Ha nära sig, hud mot hud, ligga och titta på, pussa på, prata med trots att man som bäst får en sekunds ögonkontakt som svar, viska "älskar dig!" i örat på bebisen och märka hur de blir jättekocentrerade och lyssnar på ljudet, lägga sin kind mot bebisens kind, känna doften... bara för att ta några exempel på saker och ting som naturligt brukar vara del av att knyta band till sitt barn.

Istället är han oförsiktig med honom, trycker in nappen i munnen och säger "Men var tyst nu då!".

Kan knappt beskriva ilskan jag känner inombords av att se någon behandla ett barn på det viset.

Amningen fungerar inte, vilket steget till att tro att det beror på stessen som uppkommer av hela situationen inte ligger långt bort.

Nu har hans pappadagar tagit slut. Men det kommer ju inte förändra mycket å andra sidan.

Skillnaden är väl att han sedan i söndags trycker ännu hårdare på sitt behov av stt sova.

Vad gör man? Kom på någonstant mitt i allt jag skrivit, att vad är det jag vill säga? Vill nog bara skriva av mig, och kanske bolla några tankar, för jag förstår mig verkligen inte på den här unga mannen.