När man träffar gammal crush och de förändrats helt
Sprang helt oväntat in i en gammal crush som jag var extremt förälskad i som yngre. Jag kände inte ingen honom alls förrän han uttalade mitt namn på det där speciella viset. Han hade åldrats så mycket och helt förändrats. Allt var annorlunda, kroppen, frisyren, dragen, klädstilen...ja det mesta. Han var en stor passion och blev attraherad av hans vackra ansikte och lite tuffa karisma. Men allt var borta. Kanske tänkte han samma om mig trots att han ville adda mig på Fejjan?!
Trots att jag kommit över honom för länge så blev jag helt deprimerad efteråt, så pass att jag måste vända mig till Familjeliv... Blev så medveten om hur förgängligt allt är inklusive mitt eget åldrande. Vi är unga så kort tid och det allra värsta med åldrandet som jag ser det, är att hur våra utseenden förändras och att vi inte längre ser ut som oss själva efter en viss ålder. Blir lika sorgsen varje gång jag ser någon jag tyckt var vacker som blivit gammal och försvunnit som jag ser det. Jag vet att människan är kvar därinne och att blicken och personligheten ofta är samma men jag mår så dåligt av att utseenden och ansiktsdrag går förlorade speciellt om jag haft en attraktion till personen. Jag vet att det är tidens gång men jag vänjer mig aldrig.
Har aldrig kunnat prata med någon om det här med risk för att såra eller få moraliska påhopp. Men hur tänker ni andra över det hela. Kan ni känna igen sorgen eller känns det bara naturligt och välkommet ungefär?
