Jag är sjuksköterska så jag vet hur lagstiftningen fungerar. Men inom psykiatrin så är oftast bevakat urinprov krav för vidare behandlingen och framförallt lär det föreligger misstankar om missbruk/självmedicinerat. Vill patienten inte det så har denne rätt att tacka nej till behandling og utredning.
Det förekommer enbart inför npf-utredningar på min mottagning, och utöver det förekommer stickkontroll vid medicinering av narkotikaklassade preparat. Det senare är inget jag råkat ut för än. Inför vanlig kbt händer det inte och mitt förslag till TS är att göra som hon planerat, d.v.s. ändå gå dit för att åtminstone få information om andra vårdalternativ.
Det är i behanslingsrettlinjerna vis misstanke om missbruk. Och då innan mm kan starta vidare behandling, som då oftast är läkemedelsbehandling. Detta pga risk för överdos.
Det är i behanslingsrettlinjerna vis misstanke om missbruk. Och då innan mm kan starta vidare behandling, som då oftast är läkemedelsbehandling. Detta pga risk för överdos.
Jag jobbar inom detta. Vi tar prover eftersom det är väldigt vanligt att patienter tar läkemedel/ droger/ överkonsumerar alkohol i självmedicinerande syfte. Prover tas inte för att ?sätta dit? någon utan för att utesluta detta. Tyvärr vågar få berätta om dessa problem och då måste vi ha rutin för att bekräfta att någon nekar. Du får som tidigare sagt ingen läkemedelsbehandling om du har dessa problem men du får heller inte terapeutisk behandling då det inte är någon poäng att gå i terapi om man är påverkad av substanser.
Patienter som lämnar positivs prover slängs ju inte ut, tvärtom tar man då upp det och säger ?vi börjar här?. Psykiatrin vill ju hjälpa dig! :)
Självmedicinering är en form av missbruk och kan vara ett stor hinder inför medicinering, behandling och utredning. Det kan få stora konsekvenser.
Och ja, övervakat urinprov vid misstanke om självmedicinering/missbrukar är ok enligt hål och etik. Och nej, man får inte bakom ryggen på patienten. Man informerar varför det tas och vad man screenar efter.
Nej, behöver för självmedicinering försvinner inte itu det blå bara för att man utreder ev missbruk.
Självmedicinering i samband med medicinerna och behandling från sjukvården kan få stora konsekvenser i form av överdosering som kan leda till döden.
Vad är det du inte förstår eller vill förstå?
M1rella, förstår du vad som menas med samtycke?
Det låter också överdrivet att vägra urinprov.
Jag vet vad som menas med samtycke. Behandlingar/udersökningar/utredningar utan samtycke görs endast under LPT.
Det är inte jag som bestämmer.
Ja, jag förstår och vet vad som menas med samtycke. Gör du?
Berätta di vad du tror det innebär. Jag vet vad det innebär enligt lagen men är alltid intressant att höra ändras tolkningarna.
Jag förstår vad du menar och jag vet också vad lagen skriver. Inga urinprov vare sig övervakade eller inte görs utan samtycke av patienten. Vägrar patienten så vägrar denna och inte prov kan tas. Ändå gången ett prov kan tas utan samtycke är vid LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller om man är icke samtyckekompetent (ovanligt dock).
Förekommer inga hot inom vården för att få till undersökningarna.
Jag jobbar inom två och ashi och vi tar urinprover bla vid misstanke om urinvägsinflamation.
Nej, det är inget hot eftersom du har rätt att tacka nej.
Enda gången man ger vård utan samtycke är när man vårdas med LPT.
Är patienten medvetslös hämtas samtycke från närmsta angörig.
Inte det minsta snurrigt när man vet hur det går till. För dig är det säkert snurrigt, men du vet ju inte hur det är till. Och förtpr ju inte lär du får allt förklarar för dig otaliga gånger.
Finns det någon med juridisk kunskap som kan svara på frågan om det är lagligt med dessa systematiska, rutinmässiga kontroller?
Psykiatrin och patientnämnden säger endast att "det är så vi gör"