Oväntat dumpad

Ber på förhand om ursäkt för ett lite rörigt inlägg, har lite svårt att få ner allt från huvudet i skrift just nu... Fråga gärna om något är oklart eller otydligt. 

Jag blev väldigt oväntat lämnad av min pojkvän för ca en vecka sedan och har sedan dess varit fruktansvärt ledsen. Han är den första som jag har känt såhär starkt inför och han har gjort mig väldigt lycklig från första stund. Vi hade varit tillsammans sedan ca ett år tillbaka och helt ifrån ingenstans, efter att ha varit lika kärleksfull som alltid, säger han att det är bäst att vi går skilda vägar och att han inte vill längre. Precis innan det hände hade vi myst i sängen och skrattat tillsammans som vi alltid brukar göra. Min första reaktion var att jag fick fruktansvärt ont i hjärtat och magen, tårarna bara forsade och jag kunde inte för mitt liv förstå att han menade allvar. Han gick från att vara fruktansvärt fin och glad till att vara totalt känslokall, tom och likgiltig på en sekund. Och det både var och är svårt för mig att förstå, hur ett känsloläge kan växla så. Det ska tilläggas att han alltid har haft det svårt med sina känslor och han har svårt att sätta sig in i andra människors känslor. Han har heller inte full koll på sina egna och det jag har märkt tidigare är att han har väldigt svårt att prata om det. Han har dock alltid sagt att han älskar mig och visat kärlek på ett fysiskt plan. Egentligen har han ganska svårt att prata om allt sådant. Minsta lilla diskussion om något djupare får honom att stänga sig som en mussla och det känns som att han känner sig hotad, hur försiktigt man än försöker gå fram. På så vis har kommunikationen inte varit klockren alla gånger och istället för att ha en konversation har det många gånger känts som en monolog från min sida, i hopp om att försiktigt försöka få ur honom någonting. Det är klart att det har varit ett problem men vi har alltid lyckats reda ut saker och ting, och med tanke på vår kärlek till varandra har vi alltid velat fortsätta ändå. Tidpunkten vid uppbrottet var inget undantag när det gäller slutenheten. Han var bara tyst och sa att han inte ville längre. Jag försökte få klarhet i vad det var som hade hänt och varför, fick inte mycket till svar. Det kändes inte alls som samma person jag varit tillsammans med, som en total främling med noll känslor. Det lilla han fick fram gjorde bara situationen värre och han höll själv med om att det blev fel. Och det gör så fruktansvärt ont med tanke på hur mycket jag känner för honom. Efter några timmar såg han lite ångerfull ut, blev märkbart ledsen och började gråta. Men han höll fast vid beslutet. När vi skildes åt grät han, höll i mig och misslyckades med att gå flera gånger. Det sista han sa var "Förlåt". 

Som ni säkert förstår så har det här upptagit en enorm del av min tankeverksamhet den senaste veckan. Jag har ändå så fruktansvärt svårt att vara arg på honom. Det är så mycket som är oklart. Jag tycker fortfarande om honom, älskar honom, bryr mig om honom och vill inte alls ha det såhär. Min hjärna tänker ständigt på att han kanske kommer att höra av sig, ångra sig eller något liknande. Men samtidigt så vet jag att så antagligen inte är fallet. Han har lämnat mig en gång tidigare på liknande sätt (precis i början innan vi blev officiella) men då hörde han av sig efter en vecka, saknade mig och sa att det blivit ett missförstånd. Jag fick väldigt mycket kritik från min närhet om att jag tog tillbaka honom, med tanke på hur sårad jag blev förra gången. Det bör också tilläggas att jag var väldigt skeptisk själv och det var aldrig någon självklarhet att ta tillbaka honom. Det var heller ingenting som skedde i en handvändning. Men jag har tyckt om honom från första stund och därför valde jag till slut att satsa, och det är inget jag har ångrat förrän nu. 

Jag har läst en del om borderline och relationer och jag känner igen mig i så fruktansvärt mycket. Han har själv vid tillfällen skämtat om att han säkerligen har borderline, vilket jag inte har lagt någon vikt vid ? förrän nu. Eftersom jag inte fick några svar från honom så började jag söka på internet och allt från våra diskussioner och plötsliga misstänksamhet utan anledning ibland till själva uppbrottet stämmer in. Det känns som att en del oklarheter har klarnat, och det ser jag inte som någon ursäkt utan mer som en förklaring för min del. Men det gör lika ont för det. 

Jag funderar också ständigt på om han skulle vilja ha tillbaka mig, hur jag ska reagera. Hjärtat vill men hjärnan försöker att tänka rationellt ? att jag verkligen inte ska ta tillbaka honom och bli sårad en tredje gång. Samtidigt så bryr jag ju mig så mycket om honom att jag vill att han ska söka hjälp och kunna må bättre själv. Både för sin egen skull och för andras. 

Är det någon mer som har erfarenhet av något liknande eller bara vill ge mig lite råd eller stöttning? Är tacksam för allt just nu.