Vilda vs lugna barn

Skriver under på det där... Har samma situation. Jag är HELT slut av mina vilda barn, men tusen gånger hellre att de är framåt och tar för sig och sk vilda än att de är såna som bara sitter och inte tar initiativ till ett skit som vissa vänners barn. Men inte säger eller hintar jag något om det!

Tänker att de kanske märks mer eftersom de både synd och hörs och att de därför kan upplevas som irritationsmoment. Zombiebarn som varken syns eller hörs är det ju svårare att ha en åsikt om eftersom de inte väcker känslor på samma sätt. Anar också en del avundsjuka. Ett friskt barn har mycket energi och leklust medan man kanske är mer orolig som förälder om barnet inte har det och därför försöker normalisera sitt eget barn genom att klanka med på andras?

Visst hellre ett barn som rör sig och tar för sig men det finns ju gränser där med.

Kan ju lika gärna vara att din kompis lilla har en diagnos men det kan ju dina också ha om man använder ditt uttryck, de är mer än andra och spritt språngande galna.

Vet inte vad du vill ha för respons riktigt? Att en Vän säger något som du inte kan ta emot eller att du vill ha en klapp på axeln att du är bättre som inte säger något om hennes barn?

De flesta som säger något gör det nog inte för att de bryr sig om barnets personliga utveckling, utan för att vilda barn för oväsen, stökar till, river ner, är ivägen. Det är det som är störande. Därav färre kommentarer till "apatiska barn".

Tror det är betydligt känsligare för de flesta att säga att ett barn är efter i utvecklingen än att säga att de har adhd. Adhd har ju 3 - 6 procent av alla skolbarn och många framstående vuxna är öppna med sin adhd.