Är du en planerare eller mest spontan i vardagen/livet? Jag undrar mycket över hur andra lyckas ha så mycket inplanerat? Själv älskar jag att inte ha kalendern för uppbokad utan trivs bra med en mer oplanerad vardag, trots man och två barn. Men vänner och bekanta kan ha sina almanackor helt fulla i flera månader framöver. Känns pressat och stressat och ospontant att ha det så. Hur funkar ni?
Jag planerar min vardag och har alltid fullt upp. Planerar dock även vilokvällar med soffhäng så att kropp o själ får återhämta sig från jobb o träning. Helgerna är ibland uppbokade med kalas o aktivitet men jag vill helst ha dem helt blanka.
Planerar i princip inget. Tar dagarna som de kommer men har inga barn eller speciell livspartner, bara min frihet och tid till egenförfogande. Har lagt ner traditioner som jul och födelsedagar och sådant, som gjorde att jag kände mig fast och orkar inte ha många vänner heller eftersom jag värderar en kravlös tillvaro. Var utbränd tidigare i mitt liv och fick säga stopp!
Jag planerar, annars får jag ingenting gjort. Jag är nog inte särskilt spontan. Tycker om att veta vad jag ska göra och att ha saker att se fram emot.
Planerar så lite som möjligt. Vill ha min fritid så öppen som det går. Det räcker med de mängder av möten som är på jobbet
Måste tyvärr planera min lediga tid för att hinna med allt från inköp till middagar med vänner.
Jag planerar, men jag ser också till att planera in "ledig tid". Ambitionen är att ha en tom dag varje helg, även om det kan vara svårt med tre barn som också vill planera och göra saker.
Jag planerar allt, men min man planeringar ingenting så brukar jämna ut sig med att mina planer inte går att genomföra 100% ändå ;)
Jag har mer en struktur i vardagen för att få ihop allt. Våra helger och annan ledighet är dock till majoriteten medt oplanerad då jag gillar att ta det som det kommer. Men visst finns det npgra saker även där, någon middag med vänner, bio med kusinerna, eventuella resor etc. Vi hör väldigt lite direkt "nyttigt" på helgerna utan ser det som just fritid.
I och med att både jag, maken och barnen har hobbies och fritidssysselsättningar med schemalagda träffar, träningstider, möten mm så skulle det inte funka utan planering. Särskilt inte om man vill göra något som går utanför vardagsrutinen. Om jag vill åka iväg 40 mil och hälsa på en väninna en helg så måste jag ju checka av så att det inte krockar med att maken är bortrest samtidigt, eller att barnen har någon uppvisning eller liknande som jag verkligen inte vill missa. Och mina vänner har det likadant, så då hamnar man lätt i ett ekorrhjul när man redan i september bokar in en lämplig kväll för glöggmys och filmtittning med en kompis i december. På gott och ont. Men det är jäkligt kul de få gånger som man lyckas få ihop något spontant.
Jag planerar mycket. Jag behöver struktur. Dessutom gillar jag att planera, det är som ett slags drömmande om framtiden och jag njuter längre av något roligt när jag börjat planera det i förväg och på så sätt lever längre med det.
Alltså, vi har vårt vardagspussel med jobb och barn, och helgerna går åt till att städa och handla. Vi hinner inte göra något annat som kan planeras in. Men på den tiden jag kunde planera saker, så tyckte jag om att göra det. Det är ju mysigt att ha roliga saker att se fram emot. Och förberedelser gör det mesta bättre.
Jag gillar inte att planera, men gör det ändå för att kunna få in allt. Jag pluggar, jobbar som timvikarie och har fritidsaktiviteter på bestämda tider, så om jag dessutom vill få ett socialt liv måste jag planera ganska mycket.
Är du en planerare eller mest spontan i vardagen/livet? Jag undrar mycket över hur andra lyckas ha så mycket inplanerat? Själv älskar jag att inte ha kalendern för uppbokad utan trivs bra med en mer oplanerad vardag, trots man och två barn. Men vänner och bekanta kan ha sina almanackor helt fulla i flera månader framöver. Känns pressat och stressat och ospontant att ha det så. Hur funkar ni?
Jag planerar mycket, men planerar inte IN mycket för det orkar jag inte.
Men jag gillar att ha koll på saker som ska hända och saker som måste funka å rutin när man har familj. Föredrar egentligen spontana saker för ibland orkar jag inte saker som är planerade, men kan orka en dag om det kommer en spontan förfrågan.
Dock så är mitt jobb så krävande och familjen tar en del ork så jag har inte mycket över för aktiviteter och orkar inte ha mycket inbokat när jag inte jobbar. Lite trist, men så är det.
Tror att det dels finns människor som har mer energi och ork än andra. Och som är mer extroverta och får energi av att träffa mycket folk och göra mycket olika saker. Och så finns det andra som behöver mycket egentid och lugn och ro för att få återhämtning. Ibland önskar jag att jag var lite mer utåtriktad och orkade hålla på med en massa saker, men jag får ju förhålla mig till verkligheten.
Jag brukar säga att jag planerar så mycket som jag behöver, för att kunna unna mig så mycket oväntat som möjligt. Det bästa med planering är att ha nåt att förhålla sig till, särskilt när det är roliga planer att se fram emot, men jag har inget emot plötsliga spontangrejer så, vill ha det bästa av två världar helt enkelt.
För mycket spontant = Stress att man inte har något att förhålla sig till
För mycket planerat = Stress att du inte hinner ta dig tid att bara få vara och låta ödet styra vad som sker.
Balance I adore you.
Det varierar för min del
Jag har en del människor i min närhet som kallar sig själva för spontana men jag skulle kalla dem för veliga.
Spontan för mig det är att vara positiv till förslag och hoppa på grejer utan att behöva tänka så mycket. D.v.s snabbt kunna svara ja till saker utan att behöva tänka igenom allting i oändlighet.
De "spontana" personerna som finns i min närhet kan aldrig säga ja eller nej till någonting förrän i sista sekunden vilket inte bara känns som ett irriterande velande utan också som en sjuk nedvärdering av ens sällskap. Lite attityden att man vill vänta och se om det dyker upp något bättre innan man säger ja.
Jag anser mig själv vara spontan men jag planerar jättemycket också, ser det inte som ett motsatsförhållande så länge man inte är en sådan person som mår dåligt av att få sina planer ändrade.
Får jag en idé, ett erbjudande eller ett förslag så säger jag i princip omedelbart ja eller nej utan att behöva fundera i evigheter först. Och det kan handla om allt från småsaker som att bestämma en lunch 1 månad fram i tiden till att flytta till andra sidan landet i nästa vecka (men det var när jag var singel och utan barn, nu har jag ju fler än mig själv att ta hänsyn till).