Masern till mitt barn somnar ifrån vår dotter på 6 mån.

Jag mår skitdåligt av att min fru förnekar att hon prioriterar metadonet framför mig och vår 6månader gamla dotter.

Hon noddar och somnar med henne i armarna.

Och hon påstår att hon endast är trött.

Sen är vi båda i en form av behandling. Utslussningslägenhet.

Vi flyttade ifrån vår hemstad där allt missbruk började.

För att ge oss själva en ny chans till ett liv.

Jag (mannen) har påbörjat arbetsträning och thaiboxning och ad/HD medicinering. För att komma nånstans och reflektera med människor som inte känner mig

Där jag kan vara mig själv. Och ingen har förväntningar på mig.

Min tjej har nu beslutat att hon inte vill bo kvar.

Jag tror att det är för att hon känner att det är nu när ett år passerat som hon måste prestera.

Som att skaffa sig nya sociala relationer.

Hon påstår att om hon får flytta tillbaka till där vi kommer ifrån där alla problem började.

Hon har varit upptagen med graviditeter och mammaledighet.

Och jag anser att hon inte påbörjat att försöka börja om på nytt.

Jag tror hon är livrädd för att bemöta människor utan att vara falsk.

Hon har metadon. Vilket gör henne avtrubbad.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Känner mig grymt besviken.

Hon vill flytta och ta med sig vår dotter.

Och då ska jag bara strunta i det jag åstakommit.

Med mitt.

Jag har samma problem med att utmana mig själv. Men jag gör det endå.

Hon verkar bara vilja börja om på annan ort för att kunna skjuta på sin utveckling ett år till.

Detta gör mig obalanserad.

Jag har gjort misstag som att återfalla i missbruk. Vid ett fåtal tillfällen.

Om man ska hitta sig själv. Ska man inte träffa helt främmande människor. Och reflektera som en helt öppen och ärlig person.

Enda gången man får en ärlig bild av sig själv.

Det är min åsikt.

Snälla jag behöver tips o råd.