Bilkörning på landet

Hustrun och jag hade varit på julfest i stan med mina arbetskamrater och deras respektive. Jag hade hållit mig någorlunda nykter under kvällen för att kunna köra bilen hem från busshållplatsen, en sträcka på fem kilometer till vår nyinköpta lilla gård. Men min hustru tyckte det var en bättre idé att låta vår stupfulle nye granne, som var med på samma buss på vägen hem från en annan julfest, köra vår bil. ?Erland (han heter egentligen något annat) är mer van än vi stadsbor att åka den här vägen med promille i kroppen?, förklarade hon fnissande, plockade fram bilnycklarna ur handväskan och gav dem till honom trots mina protester. Jag var trött, ville bara komma hem till sängen och orkade inte tjafsa mot de båda andra som snabbt gaddade ihop sig om att det var mycket bättre att Erland körde bilen. Surt satte jag mig i baksätet och drog på mig bilbältet medan Erland ställde sig och pinkade ogenerat alldeles bredvid bilen innan han snubblade in bakom ratten och började fumla med nycklarna för att starta motorn. Hemfärden blev rena skräckresan trots att vi bara skulle åka några kilometer efter en liten byväg helt utan trafik. Jag satt på helspänn inför varje kurva och bara hoppades att vi snart skulle vara hemma helskinnade och utan bucklor på bilen. Hustrun verkade däremot ha jätteroligt där hon satt i passagerarsätet fram och storskrattade när vår berusade förare rapade ljudligt och sluddrande frågade, halvt vänd mot mig i baksätet, om vi var rädda. ?Koncentrera du dig bara på att hålla bilen på vägen så är jag nöjd?, svarade jag sammanbitet och fick ett bullrande skratt till svar. När Erland kom för sent in i en kurva och fick räta upp bilen i sista stund med en liten sladd verkade även hustrun bli lite skrajsen. ?Nu åker vi sakta och säkert?, fnissade hon förmanande. Men det tyckte inte vår berusade chaufför var någon bra idé. Han gasade i stället på ännu mer för att visa vilken karlakarl han var. Jag trampade hårt med fötterna i bilgolvet som för att försöka bromsa ned farten men sade ingenting. Även hustrun började se lite spänd ut fast hon var betydligt mer berusad än jag, som om hon inte riktigt kunde bestämma sig för om det fortfarande var kul eller om det började kännas lite farligt. Till sist kom vi dock hem helskinnade. Erland fick lov att briljera med att som avslutning på fyllefärden sladda i snömodden inne på gården innan han parkerade bilen lite på sniskan och snubblade ut med ett nöjt flin. Hustrun klev skrattande ut från andra framsätet och gav Erland en lång kram som jag avbröt med ett korthugget ?tack för skjutsen, nu ska vi lägga oss?. Jag tog hand om bilnycklarna och gick in i huset. Hustrun hade andra planer och ville bjuda vår chaufför på efterfest. Hon började plocka fram flaskor och glas medan jag gick och lade mig med ett surt ?det kommer en dag i morgon också?. Efterfesten blev dock kortvarig. Erland somnade nästan direkt och jag hörde från övervåningen hur hustrun väckte upp honom och hjälpte honom att komma iväg hem till sig. När hustrun kom för att lägga sig grälade vi en stund om bilkörningen. Hustrun verkade tycka att jag var en torris som ansåg att hon riskerat våra liv genom att ge nycklarna till en stupfull karl som dessutom var ovan med vår bil. ?Han körde ju jättebra?, invände hon och förklarade att hon, som växt upp ute på landet, minsann hade åkt med mycket fullare karlar och att hon aldrig varit med om någon olycka. Dagen efter träffade jag inte grannen Erland men väl hans hustru som tackade oss för att vi tagit hand om och skjutsat hem hennes karl som kommit hemramlande äckligt berusad. ?Så lite så?, svarade jag och höll masken. ?Ja, tänk han var så full att han kom inte ens ihåg att hade fått åka med er?, sade hon medan jag sneglade på bilen som fortfarande stod snett parkerad inne på vår gård.