Forum Abort - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Deprimerad och ångerfull efter abort

    Ons 20 dec 2017 20:58 Läst 3928 gånger Totalt 6 svar
    Anonym (Ledse­n)
    Visa endast
    Ons 20 dec 2017 20:58

    Jag har nyligen genomgått en sen medicinsk abort som jag mår väldigt dåligt över. Hela graviditeten började bra i ungefär en vecka, sedan kom illamåendet som slog undan benen på mig totalt. Jag blev sjukskriven och levde i en bubbla där mitt liv endast utspelade sig i sängen sovandes och på toaletten, kräkandes. Jag känner när jag tänker tillbaka att jag blev deprimerad och väldigt sentimental över mina två barn. Mådde väldigt dåligt över att jag inte kunde ta hand om dem det minsta och orolig över framtiden med en tredje. Blev väldigt osäker på graviditeten och mig själv som förälder och kände att glädjen hade minskat. Såg fram emot ultraljudet i vecka 13 som jag hade som en milstolpe. Då skulle jag förhoppningsvis få se ett liv därinne och då skulle glädjen komma tillbaka och vi kunde gå ut med nyheten. Men. Det blev en enorm chock när vi då fick reda på att det var två i magen och jag bröt ihop i bilen på vägen hem. Mina varma tankar om tvillingar tidigare var som bortblåsta och jag såg bara negativt. Fick en tid hos en kurator tillsammans med sambon, men kuratorn uppfattade mig som ganska stängd sa hon, det hon sa gick inte riktigt fram hos mig. Vi höll såklart på nyheten eftersom vi visste varken ut eller in. Mitt illamående hängde kvar starkt och jag var fortfarande sjukskriven. Försökte läsa på så mycket jag kunde om tvillingar, kollade vagnar, läste bloggar om tvillingfamiljer osv. Kände hela tiden att jag gick ett steg fram i tankarna och sedan ett steg bak. Till slut bokade vi in en tid för abort, men jag avbokade den. Funderade så hårt så jag nästan blev knäpp i huvudet, avskärmade mig från människor i min närhet för jag dels var så fysiskt nedsatt men också för att jag inte ville visa magen som växte väldigt tidigt. Vi gick väldigt fram och tillbaka i vårt beslut om att behålla/avbryta. När vi sista gången bestämde oss för att behålla kände vi båda att vi var väldigt nöjda och tillfreds, men ändå gick vi inte ut med nyheten. (Jag ångrar så det idag) Olustiga känslor fanns kvar inom mig och så en dag så bestämde jag mig för att avbryta och då gick det jättefort. Jag stålsatte mig och intalade mig själv att det var det bästa och fullföljde aborten. Mina känslor som efterföljde var total chock och jag gråter varje dag och önskar jag kunde få det ogjort. Så fort det var klart och mina symptom var borta blev jag mig själv igen och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde göra såhär. Jag mår jättedåligt. Jag ångrar så att jag inte vågade öppna mig för någon i min närhet där jag förmodligen skulle fått stöd i min osäkerhet. Att vi inte heller sa något till någon de gångerna som vi kom fram till att behålla. Allt gör verkligen så ont i varenda cell i min kropp. När jag ser tillbaka på min tid som gravid så känner jag inte alls igen mig själv, det var inte jag. Jag fick ett plötsligt infall när jag bokade aborten för sista gången och då kände jag mig bestämd och ville inte låta något ändra mig för jag var på ett sätt rädd för att gå tillbaka till allt velande, oro, nedstämdhet och avskärmande från världen. Jag ville bara komma tillbaka till livet igen. Nu vill jag bara ha tillbaka mina älskade barn och vara gravid igen. Se fram emot ett nytt år där vår familj skulle växa sig större. Allt är så självklart nu. De småsakerna som jag försökte övertyga mig själv om att abort skulle vara det bästa är bara skitsaker nu. Jag inser att det kommer ta tid att läka, men jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag tänkte och handlade som jag gjorde. Just nu tar vi minut för minut. Haft samtal med kurator och ska också fortsätta med det. Ni med abort i bagaget och som ångrade er efteråt, jag skulle hemskt gärna vilja höra era erfarenheter.

  • Anonym (K)
    Visa endast
    Tor 21 dec 2017 01:43 #1

    Oj kära du... först så ska du förlåta dig själv. Att det känns som du ångrar dig nu är nog på grund av att du inte längre är i situationen att vara gravid med tvillingar. Det är inte verklighet längre och då kan man romantisera det utan att behöva ta tag i problemen. Du stötte och blötte detta massor innan du faktiskt tog ditt beslut så det var inget förhastat. Lita på att du gjorde vad som var rätt. Och ge dig ordentligt med tid att landa.

    <3

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 21 dec 2017 20:24 #2
    Anonym (K) skrev 2017-12-21 01:43:44 följande:

    Oj kära du... först så ska du förlåta dig själv. Att det känns som du ångrar dig nu är nog på grund av att du inte längre är i situationen att vara gravid med tvillingar. Det är inte verklighet längre och då kan man romantisera det utan att behöva ta tag i problemen. Du stötte och blötte detta massor innan du faktiskt tog ditt beslut så det var inget förhastat. Lita på att du gjorde vad som var rätt. Och ge dig ordentligt med tid att landa.

    <3


    Tack snälla för ditt svar!
    Just nu känner jag att det här gör för ont för att kunna hantera, det är för stort. Jag vet att det kommer ta lång tid, men jag känner mig så trasig som person med ett stort hål i hjärtat. Kuratorn nämnde samma som du beskriver, att jag inte gjorde det förhastat utan jag gav det tid innan jag faktiskt genomförde det. Men jag har så svårt att se det så. För mig gör det så ont eftersom vi bara några dagar innan hade landat helt och fullt i att behålla och så kom hjärnspökena tillbaka när jag var själv med barnen ett par kvällar när sambon hade åtaganden efter jobbet. Sambon försökte litegrann få tillbaka mig på det vi hade bestämt, men jag lyssnade inte. Så jag skuldbelägger mig själv helt och hållet.
  • Anonym (Mamma­n)
    Visa endast
    Tor 21 dec 2017 20:37 #3

    Vad sorgligt att läsa.Men tänk på de tankarna du hade då när du valde att göra abort.Nånting måste det varit eftersom du tog det beslutet.Kanske var du så rädd för förändringen ,orken,att du valde avbryta?

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 21 dec 2017 22:07 #4
    Anonym (Mamman) skrev 2017-12-21 20:37:25 följande:

    Vad sorgligt att läsa.Men tänk på de tankarna du hade då när du valde att göra abort.Nånting måste det varit eftersom du tog det beslutet.Kanske var du så rädd för förändringen ,orken,att du valde avbryta?


    Jag ser och förstår nu att jag gick in i en depression eller var på väg in i en i alla fall. Jag bara önskar att någon hade bankat vett i skallen på mig. Men hur skulle någon ha kunnat det när jag inte vågade berätta om varken graviditeten eller att det var tvillingar till någon. Sambon var, när chocken om två hade lagt sig, ganska positivt inställd och tyckte det skulle bli häftigt. Men jag drog ner honom i det negativa till slut och han ville bara att jag skulle må bra igen.
    Tack så mycket för ditt svar!
  • Fre 5 jan 2018 10:27 #5

    Åh vad jag lider med dig... jag tog första pillret för en timma sen.. jag mår illa av hat mot mig själv för hur jag kan göra något sånt här..

    Samtidigt så vet jag att det är det bästa beslutet för oss alla. Har redan två barn. En hektiskt liv. Jag vet att jag kommer att sörja detta länge, men jag vet också att det var ett genomtänkt beslut. Mind vs heart. Det är otroligt svårt och förvirrande. Att få rätsida på tankarna. Ofta ångrar man det när man inte har det inom räckhåll längre. Men det är också oftast en romantiserad bild. Man får försöka att komma ihåg det.

  • Anonym (Ångra också)
    Visa endast
    Tis 9 jan 2018 19:02 #6

    Vad ledsen jag blir för din skull och jag känner igen din ånger och sorg så väl :?(

    Jag genomförde också en sen abort för drygt ett år sedan. Min sambo ville inte ha barnet, rädslan blev övermäktig för honom. Jag ville behålla, mer än något annat, men jag ville samtidigt inte förlora min sambo och jag skulle inte kunna behålla mitt jobb som ensamstående. Jag ville heller inte utsätta mitt barn för att vara oönskat av sin pappa. Det var mina skäl till aborten, men det främsta skälet var trots allt att jag var rädd för att bli ensam.

    Och jag ångrar det, jag ångra det något så fruktansvärt. Jag älskade ju barnet <3 Hur kunde jag då välja som jag gjorde..hur kunde jag vara så självisk? Såhär i efterhand är allt så självklart, men det var det inte då och jag har fortfarande svårt att skilja på vad som var förnuftiga tankar och vad som var känslor.

    Jag tror att hormonerna gör att man har svårt att tänka klart och för min egen del så kände jag mig oerhört utsatt som gravid. Jag var inte alls mig själv och jag var väldigt beroende av min sambo under den tiden.

    Kunde jag vrida tillbaka klockan så skulle jag välja annorlunda..

    Men hur än det är så tror jag att man måste förlåta sig själv. Sorgen och saknaden över vad som kunde blivit går aldrig över, men det hjälper inte att anklaga sig själv för all framtid. Man gjorde valet den gången med de verktyg man hade just då. Det är svårt att se och tänka klart när man är mitt upp i något. Det är alltid lättare att se vad som är rätt och fel i efterhand <3

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll