Ångest hela tiden
Är så trött på allt som handlar om ångest överhuvudtaget. När jag var 15 så pang bara sådär fick jag hemsk OCD, där jag knappt kom ur sängen. Tvångstankar som handlade om precis allt till slut, till och med att jag skulle blinka med ögonen, svälja eller röra mig åt ett håll sådär 20 ggr och gjorde jag "fel" eller tappade räkningen fick jag göra om det igen.
Det gjorde att BUP fick ta in mig akut över dagen bara, så jag iallafall kunde få äta lite och duscha, då jag inte orkade det heller till slut för allt handlade ju bara om tvång hela tiden. Sprang ut och kissade på gräsmattan en gång om dagen ungefär, för jag orkade inte med tvången där heller. Så allt var bara skit helt enkelt.
Men sen gjordes inget mer egentligen, jag fick KBT terapi och jag blev mycket bättre, men det tog flera år. Kommer ihåg då mamma ringde chefen på BUP då hon var förtvivlad ungefär, för jag bara skrek och grät i bakgrunden. Men det jag undrar är , varför gav de inte mig tex lugnande då? Jag förstår verkligen inte det. Fick ssri som inte hjälpte ett dugg, så det slutade jag med självmant sen. Har provat flera sorter med för den delen. Det känns inte som att de tog mig på allvar direkt. Det är 10 år sen så man kan ju inte skylla på att de inte kunde lika mycket då heller, även om de säkert vet mer om det nu men ändå. Jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på det. Nu har jag fortfarande lite tvång kvar, men inte så mycket så det stör mig. Men när jag har några så blir jag arg och ledsen just därför, för jag inte vill ha dom.
Har haft väldigt mycket ångest nu senare, men annan sorts. Fått diagnosen GAD, generaliserad ångest. De funderar också på om jag är bipolär, för ibland deppar jag ner mig rejält och sen är det bra igen. Men de vet inte riktigt vad det handlar om.
När jag var liten så var det mycket fester och alkohol inblandat. Jag var orolig vet jag många gånger. Det har också varit en del skrik och bråk ganska ofta hemma. Men jag har tänkt att äh så har väl de flesta haft det, men har nui senare insett att så är det inte kanske. Men annars har mina föräldrar varit jättesnälla och bra på alla sätt och vis, så vill inte klaga på dom överhuvudtaget.
Har blivit hårt psykisk misshandlad av ett ex, där jag dagligen fick säkert över 20 fula ord per dag och arga samtal från honom. Slutade jag svara honom så blev han bara ännu mer arg. Det drog igång ännu mer ångest vet jag och det var då jag börjajde gå hos en och prata och därmed fick diagnosen GAD. Så det har väl tagit ungefär 1 år innan jag fått tillbaka självfötreondet, så det har ju tagit sin tid. Är ofrtfarande orolig och osäker ibland men mycket bättre nu. Har också blivit våldtagen av min fd killkompis och samma sak med en annan fd killkompis som försökte våldta mig men inte lyckades. Min närsmta tjejkompis har velat ligga med mig också men jag sa nej. Känns som man aldrig får vara ifred av någon. Tafs har jag med varit med om osv. Så det har ju varit mycket skit som hänt helt enkelt. Min pappa har fått psykos med ihop med blodförgiftning m.m. men som försvann sen. Så man blir ju lite annorlunda till slut, allt påverkar ju en så är det ju. Men jag är ändå mycket bättre nu för tiden.
Men jag funderar så mycket på hur det kan bli så egentligen? Att man bara får en massa ångest på direkten? Det verkar så konstigt. Har blivit väldigt känslig för stress nu senare med, tål inte det alls för då blir jag ledsen och arg. Men det kanske inte är så pkonstigt när det varit så mycket jobbiga saker som hänt innan. Men jag blir så ledsen när man tänker tillbaka, varför tog de inte tag i allt då jag var 15 istället? Ännu mer än vad de gjorde då. Kan man klaga nånstans för sånt?