Känner mig nedstämd (pga jobb)

Hej, jag behöver bara skriva av mig här för det är svårt för mig att prata om. Jag har länge (sen jag var mkt liten) varit fascinerad av tåg, och jag har i princip alltid tänkt att lokförare är det enda rätta yrket för mig. Det är verkligen jag, lugn, noggrann, punktlig, säkerhetsmedveten, uppmärksam, dessutom gillar jag att arbeta ensam och har absolut inga problem med det, tvärt om. 
Jag vill verkligen jobba med att köra på räls, se landskapen svischa förbi, ha huvudansvaret och jobba självständigt. Har alltid trivts med tågmiljön, har varit medlem i föreningar osv. Det är svårt att förklara detta med ord men järnvägen känns så hemma för mig.

Nu problemet. Jag gick ut gymnasiet 2017 (fyller alltså 20 i år) och på slutet av året ansökte jag äntligen till utbildningen, som ska börja i år. Jag klarade förtesterna där man testade med typ matte, minne, logik osv (liknande iq-test), jag tror jag fick i princip alla rätt. Jag klarade de iallafall bra. Jag hade ett psykologsamtal där psykologen skulle på rätt kort tid (kanske 10 minuter) bedöma min psykiska lämplighet. Jag förklarade ungefär som i den här tråden, om mina egenskaper och min känsla för järnvägen. Jag tänkte att nu skulle mitt liv äntligen få en mening och jag såg fram emot detta. En vecka senare kommer mejlet och där står det att jag inte gått vidare, pga att de upplevde mig som för ung/osäker i mig själv. Hela den dagen var jag i princip tyst, och allt kändes bara helt svart. Jag kunde inte med att berätta detta för familjen för ens dagen efter, när jag hade kommit ur ''chocken'' lite. 

Nu har det gått ca 1 månad och jag känner mig fortfarande nedstämd och frustrerad. Det som oroar mig är att man bara får ansöka 2 gånger, och nu har jag alltså bara en gång kvar. Jag känner mig som i ett vakuum, vad ska jag hitta på nu? Vad gör jag om jag får samma bedömning nästa gång? Det som stör mig är att jag utifrån om man inte känner mig kan uppfattas som blyg/osäker, men egentligen handlar det mer om att jag är en inåtvänd, tystlåten person. Det är just därför jag tror att jag skulle passa för jobbet. Vilken typ av person skulle annars söka sig till ett sådant ensamyrke? När utbildningen är klar skulle jag vara 21-22 år, egentligen kanske det är rätt ungt för att vara högst ansvarig för ett stort tåg med allt det innebär men jag känner mig inte som  andra ungdomar. Jag har alltid varit konsekvensmedveten, även när jag var liten, och eftertänksam. Jag har alltid föredragit att jobba själv och har inga problem med att vara vaken på natten. Dessutom är åldersgräns för att köra tåg 20, så det betyder ju att de inte ser det som omöjligt.  Ibland inbillar jag mig att de uppfattade mig som mer osäker för att jag är tjej, men jag vet inte, de säger sig vilja ha in fler kvinnor i den branschen.

Som ni märker har jag verkligen hakat upp mig på detta, och jag är bara så orolig att min dröm aldrig kommer att bli av, att jag kommer sluta på ett kontor eller nåt, vilket är lite av en skräck. Nu måste  jag gå med denna oro i minst ett år och jag har liksom inte lust att göra någonting nu. Får en dålig känsla när jag åker förbi t ex centralstationen och ser alla spår, eller om jag ser en bild på ett tåg, om tåg är med i filmer osv. 

Jag har vissa planer på att börja med att söka in till tunnelbanan, som kanske är lite enklare men ändå meriterande, men jag måste då vänta tills jag är över 20, vilket inte sker förens i höst. Och det oroar mig också, att jag kanske inte ens kommer in där.  Har ingen aning om vilken svårighetsgrad det är, men tycker ändå att jag sett en del yngre köra.

Är det någon som gått igenom något liknande, att ens dröm liksom försvinner? Hur gick det i sådana fall?