Kär i en annan man/otrohet!!!

Förstår hur det kan låta. Men detta är ju så mycket mer än bara sex eller en liten crush.

Jag har själv gått i tankebanorna ?tänk om man aldrig blir nöjd?? ?Tänk om jag slutar vara kär i honom också efter en stund?? ?Är det mig det är fel på??

Men detta är så mycket djupare, annars hade det nog inte fortfarande varit såhär efter 4 år.

Förstår absolut hur du menar. Du tänker praktiskt och logiskt och utan känslor, jag tänker ju dessvärre med känslor och hjärta. Vilket inte alltid leder till det smartaste. Jag vet om att jag har vattnat det här och hade absolut kunnat undvika det på något sätt, om jag inte hade följt mitt hjärta. Nu står jag här ändå och det går inte att ändra vad som redan är gjort.

Jag är medveten om att det bästa att göra är att kämpa för förhållandet jag har, men om det visar sig ändå att det är inte det jag blir lycklig av, vad är då meningen? Det resulterar bara i bråk och bitterhet i hemmet. Mitt barn förtjänar och mår bäst av att hennes föräldrar mår bra.

Han är en väldigt fin och underbar person ja, men det betyder ju tyvärr inte att känslorna alltid finns där. Jag vill jobba på det och se om det kan komma ttillbaka, men jag tycker också att han förtjänar att vara med en person som kan ge honom 100% av sitt hjärta. Och jag förtjänar att vara lycklig och vårt barn förtjänar att ha lyckliga föräldrar.

Det är där du inte riktigt kan förstå mina känslor. SJÄLVKLART träffar man människor som attraherar en och som lockar en, det finns ju lockelser och prövelser överallt. Det har jag absolut stött på. Klart man har kunnat fantisera om vissa man har mött, men skulle aldrig dra det längre än så. Hade denna andra mannen varit någon annan än just honom så hade detta aldrig hänt. Det finns 100 män som attraherar mig och som dessutom har provat, det är ingenting jag faller för. Gamla flirter som inte bryr sig ett dugg om att man är i ett förhållande. Men jag bryr mig! Annars hade jag ju sprungit runt och varit otrogen stup i kvarten. Jag hade aldrig kunnat vara så, jag bär typ känslorna utanpå kroppen och är en väldigt godhjärtad person. Jag är så kär i denna personen, jag mår så dåligt över hur mitt liv och mina känslor ser ut just nu. Jag vill bara att detta ska vara över! Det är inte roligt för fem öre. Jag känner mig hemsk mot min sambo som är kär i en annan människa, men jag kan ju inte hjälpa det? Man styr inte över sina känslor.

Med andra ord, hon är inte kär, hon var aldrig kär, det hon hade med sambon från början var endast en stark attraktion full av laddningar, som nu efter år, vardag och barn, har laddat ur. Nu söker hon samma laddning igen, med exet, det är nytt det är spännande och han är förbjuden frukt, lite vågat och förgör extra njutning i det en egoboost, men vad händer när han friar till henne, när hon får se hans tusen brister som är motsatsen till den spännande mannen i natten, ja hon börjar söka nästa gnista i någon annan man. Detta är inte kärlek, detta är attraktion, du vill ha något när du fått det är du inte intresserad längre.

Kärlek, är att älska din partner ännu mer eftersom ni torkat bajs tillsammans, eftersom ni har den där slöa vardagen ihop år efter år samma visa , med tråkiga tvätten och vardagssysslor, kärlek är att alltid vilja ge din partner något, och att finna han attraktiv för vem han ÄR, inte bara för vad du ska få. Kärlek är att gilla någon för den de är, med deras brister i vardagen, som man snarare tycker är fint, för det är ju äkta och det är ju de. Kärlek är ett val du väljer varje dag, och kärlek är att du varje dag väljer HAN.

Jag förstår inte på vilket sätt det självklart gynnar relationen eller den bedragne att man berättar om sin otrohet. Särskilt inte om man har bestämt sig för att fortsätta förhållandet och inte vara otrogen mer. Det är förstås bättre att berätta än att fortsätta otroheten, men det finns alternativ.

Du (Fy) tycks ha en syn att saker och ting löser sig om man berättar, men vad grundar du det på? Jag tror inte det alltid är det bästa valet. Precis som man inte alltid behöver berätta om alla trekanter man t.ex. haft innan en relation behöver man inte alltid berätta om en otrohet som man avslutat. Det är inte självklart att man inte ska berätta, men det är inte heller självklart att man ska det. Det är ett stort moraliskt dilemma, som var och en i den situationen behöver ta ställning till. Kanske kan TS välja att avsluta sin otrohet, och hitta tillbaka till sin sambo utan att berätta. Det alternativet skulle troligen såra relationen och sambon minst, även om det samtidigt fråntar sambons egna valmöjligheter..

För dig TS, tycker jag att du behöver bestämma dig för vad du vill. Välja din sambo, exet eller ingen av dem. Vilket av dessa beslut du än tar - är det bättre för alla inblandade att du tar ett beslut än att du fortsätter otroheten. Och när du tagit ditt beslut behöver det vara oåterkalleligt. Beslutet får därför inte basera sig på känslan du har för dagen, utan vara väl genomtänkt. Är det verkligen omöjligt att fortsätta den familjebildning du har påbörjat? Eller kan du leva med sambon och samtidigt gå miste om den passionerade och potentiellt underbara relationen med ditt ex...?

Jag tänker att du i dina inlägg gett starkt uttryck för att det du och ditt ex har är så unikt och vackert. Själv förhåller jag mig skeptisk till att detta är sant. Vore det sant så har du säkert mer att vinna på att lämna din sambo, men mycket talar emot det, t.ex.
* Du och ditt ex känner inte varandra särskilt bra, såvitt jag har förstått. Med det menar jag att ni inte har skavts tillräckligt mycket för att du ska kunna reta dig på hans blommiga kalsonger el. dylika saker som är charmiga i förälskelsen men oerhört irriterande därefter.

* Det finns en uppenbar risk att mycket av er "unika" relation har byggts upp av allt det hemliga och spännande i den förbjudna kärleken. Får ni t.ex. en trist vardag, hamnar ni mycket sannolikt i en ganska grå vardagslunk som oss andra. Kanske ni inser att det inte fanns så mycket annat att bygga relationen på än just den hemliga passionen...

* Du och ditt ex har inte torkat spädbarnsbajs från soffan tillsammans. Att prioritera ett barn gör att relationen sätts på "hold" och orsakar spänningar i en relation. Du vet ingenting om ditt ex är den typ av förälder som sticker iväg till kompisarna när det krisar med barnet hemma, eller om han är kvar och troget hjälper till och lyckas kontrollera irritationen från barnskrik och trötthet.

Jag har en devis som säger såhär: "Det är lika bra att stanna för det blir ändå samma med en ny.." Det är givetvis inte alltid sant, men ofta tror jag att det är det. Med lite vishet kan man rätta in de stormiga känslorna från att göra misstag som ställer till det för en...

Det sköna med dig "fy" är att du faktiskt för ett nyanserat resonemang.

Men, nej, jag har lyckligtvis aldrig varit otrogen för egen del. När det har varit nära har jag berättat rakt ut om mina känslor för min partner och därefter har de faktiskt ebbat ut...

Jag är för ärlighet i ett förhållande, men jag är samtidigt för att inte förstöra människor och relationer. När en part har varit otrogen finns det fördelar och nackdelar med att berätta eller avstå. Utifrån sambons perspektiv ser jag inte det som självklart att han mår bäst av att få veta.

Men det beror också på hur TS väljer att fortsätta. Klarar hon av att helt bryta med exet kan det vara det bästa att inte berätta som jag ser det. Gör hon inte det, då är det en annan sak.

Ibland står man mellan två dåliga alternativ. Då tycker jag att man ska välja det minst dåliga, och jag tänker då utifrån andra än en själv...

Jag ser som sagt två olika behov stå emot varandra här. Ett där jag känner empati inför en sambo som jag inte vill ska få sitt liv förstört. Ett annat där jag vet att ärlighet är ett bra rättesnöre. Det är det jag menar när jag säger att det bara finns dåliga val. Att berätta är ett dåligt val utifrån att man krossar sambons känslor och liv. Att inte berätta är ett svek utifrån det implicita löftet man gett varandra att vara  ärliga mot varandra. Vilket som man anser vara bäst lär ju ha att göra med hur man värderar ärlighet gentemot undanhållande av sanningen av empatiskäl, men också vad som man tror kan hända vid ett visst scenario. Tänker TS att sambon är tunnhudad kanske hon värderar empatin högre, men om TS vet att hon aldrig kommer kunna leva ett fullödigt liv med sin sambo utan att berätta, är kanske det alternativet att föredra. 

Du har absolut en poäng i det att om man tar ett beslut utan sambons vetskap att inte berätta, så fråntar man honom valet hur han ska förhålla sig till allt detta. Och vet man säkert att sambon skulle må bäst av att få vetskap, då ska man givetvis berätta.

Det finns kanske en väg till något positivt trots otroheten tänker jag. Om t.ex. TS väljer att bryta helt med sitt ex, kan de kanske jobba fram något fint och bra ändå, trots detta stora svek. 

Ang. att leva i en lögn, så tycker jag det är intressant att jämföra med t.ex. en känslomässig otrohet, eller en fantasiotrohet. Säg t.ex. att en äkta make har fantasier om att vara otrogen med en annan, utan att berätta det för sin partner (men det är endast på fantasistadiet). Kan man då säga att kvinnan har fått livet förstört och lever i en lögn? Om man svarar nej, på den frågan blir det en svår gränsdragning när man lever i en lögn och hur skadligt det är.

Jag tycker inte det är bra att undanhålla en så viktig information om att man varit otrogen för sin partner. Och det är inte bra att ta beslut åt andra baserat på hur man tror/inbillar sig att de kommer reagera. Men som sagt, jag tycker att ibland står man mellan dåliga val, och att man då tvingas välja mellan två dåliga alternativ.

TS kan givetvis sägas vara dåligt lämpad för att ta beslut utifrån TS' sambos bästa (eftersom hon har personliga motiv för att inte säga sanningen), men om argumentet är att inte "krossa" TS' sambos känslor, är det i så fall nödvändigt att hon tar beslutet, eftersom om hon överlät detta till TS, skulle ju han få veta. 

Hon kan ju förstås inte berätta för sambon, utan att han får veta.

Jag tycker att TS sambos personlighet är avgörande för om TS ska berätta eller inte. Riskerar han att hamna i psykos, eller bli traumatiserad av hennes svek är det väl självklart att hon inte ska berätta? Om han är en stabil personlighet och kan antas klara av det, och dessutom har gett uttryck för att han gärna vill veta, så ska kanske TS berätta.

Ja det stämmer. Fast en ?helt okänd man som jag bara var kåt på? stämmer inte.

För att det är inte lätt att bara lämna när man bor tillsammans och framförallt när man har barn tillsammans. Jag älskar honom, men vet inte om jag är kär i honom längre, det är också det som är svårt att skilja på ibland, och hur vet man om det är över föralltid eller om det bara är en svacka. Jag vill inte lämna honom förhastat.