På bristnings gränsen
Hej,
Jag och min fru har varit tillsammans i 6 år och gifta i lite över 1 och har en dotter på 6 månader.
VI har alltid haft ett stormigt förhållande där båda har blivit sårade och där båda har agerat dåligt vid många tillfällen.
Sedan vi fick barn så har allting, såklart, blivit värre. Våra bråk tar mer tid (tid vi inte har) och vi blir mer och mer sårade och nu så har det kommit till en punkt att jag verkligen inte längre vet hur det ska fortsätta.
Vi kan börja med mig. Jag är ett ensambarn som har ett stort behov av ensamtid och har alltför sällan brytt mig om andra som jag bryr mig om mig själv. Jag fick klara mig emotionellt själv sedan tidig ålder och har egentligen aldrig släppt in någon längst in till jag träffade min fru.
Detta blandat med att jag aldrig lärt mig att ta kritik på ett bra sätt har gjort att jag har otroligt dålig självkänsla kring människor jag tycker om. Som ett exempel så tar jag kritik från min fru väldigt hårt och känner mig snabbt värdelös och blir väldigt deprimerad av kritiken, den slår hårt mot min självbild och självkänsla.
Jag har också inte alltid kunnat blivit ledsen. Jag har alltid blandat ihop ledsamhet med aggressivitet och ilska istället, så när min fru har blivit ledsen av mig har jag ofta svarat med att bli arg.
Jag har på senare tid börjat identifierat ledsna känslor och blir genuint ledsen, ibland kanske för mycket, och det är mycket starka känslor.
Blandat med det här så har jag aldrig varit den som tagit ansvar. Min familj har alltid haft en trygg ekonomisk situation och därefter har jag aldrig behövt jobba hårt eller så för att klara mig.
Jag är nog också vad man skulle kalla lat, men vad jag kallar omotiverad. Jag har inte så många motivationer förutom mig själv och folk i min närhet. Nu när jag har fått barn så är hon näst intill all min motivation.
Min fru eller rättare sagt, min bild av min fru., Min fru har växt upp i en familj som splittrades tidigt då mamman i familjen lider av någon slags empatisk störning och har egentligen aldrig visat så mycket positiva känslor till hennes barn. Det är tydlig mellan alla barnen att detta har satt spår i dom då ingen av dom egentligen litar på någon annan och de har alla svårt att lita på människor och ingen kan egentligen hantera sårade känslor så bra.
Utöver detta är hon högpresterande och hårt motiverad av att skapa trygghet. Hon har kämpat hårt i sitt liv för att komma till den punkten hon är nu i och det har tagit på henne på många sätt.
Hon har, till skillnad från mig, aldrig fått någonting gratis och känner en stor orättvisa gentemot andra som har haft det enklare.
Hon har även ett ganska stort kontrollbehov som jag tror bottnar i att hon alltid fått göra saker och ting själv.
Hon har också väldigt svårt att lita på människor och ser alla fel som de gör. I hennes värld så är hon en väldigt fin människa som tänker på andra och hon gör inte själv saker som hon tycker är konstiga. Hon kommenterar inte saker konstigt som kan missuppfattas och hon behandlar andra som hon själv tycker sig borde bli behandlad. Så när människor i hennes omgivning gör något som går emot hennes norm blir hon väldigt ledsen och tappar direkt förtroendet för personen. Något som kan adderas till detta är att varje gång hon försöker tala med personen i fråga om det hon tycker är fel får hon ofta en dålig reaktion. T.ex. hennes mamma svarade med "silent treatment" i ett par månader, hennes syster orkar inte deala med henne och jag själv har oftast blivit arg och ilsken och elak. Så hon har det inte lätt att vara svag då hon oftast inte får några bra reaktioner.
Dock så är hon också väldigt mån om att hitta syndabockar för saker som har gått fel i hennes liv. Varför vet jag inte, men genomgående i hela vårat förhållande har det varit mig det är fel på. Jag ar startat bråken, hennes syster svarar konstigt och förstör relationen osv. Men speciellt med mig har hon fått en syndabock.
Hon har också ingen annan som står henne nära och som kan avlasta henne. Vi bor långt ifrån mor och farföräldrar (men dom är ändå inte så mycket att ha), och jag pendlar till jobbet och är sällan hemma på veckorna.
Hon hade en väldigt tuff tid efter förlossningen med komplikationer som har gjort henne väldigt svag de senaste månaderna och det blandat med väldigt lite sömn har gjort henne illa.
Men nu, Sedan barnet kom så har vi det värre än någonsin. Vi bråkar värre, det gör mer ont och allting i vårt förhållande är bara kaos. Vi har flertalet tillfällen pratat om separation, men till slut kommit fram till att vi inte till det.
Bråken, när de uppstår, följer nästan alltid samma mönster. Min fru tycker att jag har gjort någonting, säger detta och jag blir ledsen av henne och kan inte spegla henne. När jag sen blir ledsen så tycker ju jag att hon borde spegla mig, och där fastnar vi. Båda blir offer i denna relation där hon tycker att hon inte får någon hjälp och jag tycker att hon är så elak och bryter ner mig totalt.
I denna klinsch så tycker min fru att jag har tagit över allt emotionellt utrymme vilket gör att hon känner att hon ej blir sedd och blir emotionellt instängd.
Samtidigt så när min fru ger kritik gör hon det i form av att berätta allt jag gör fel och nedvärderar allt jag gör. Mitt jobb är inget jobbigt, jag gör ingenting, jag är aldrig positiv, andra män i vår närhet är så mycket bättre och hjälper till på mycket bättre sätt, jag får sova gott om nätterna osv..
Det har gått så långt att jag på riktigt inte längre vet om jag gör något positivt för henne. Vid flertalet tillfällen har det sagts att det ska bli skönt när jag åker till jobbet eller liknande för då är det iaf lugnt hemma.
För min del så är jag bara ledsen att allting går att härleda till att jag har gjort någonting fel. Jag har blivit "den personen" som skapar kaos, är instabil och som förstör.
Hur ska jag kunna spegla henne om jag tycker att det mesta hon säger är totalt orättvist och att hon bryter ner mig?
Vi har ingen förutom oss själva, men även där finns det inget kvar nästan. Jag känner mig totalt värdelös som man, make, pappa och som människa. Medan min fru känner sig helt ensam i världen med en dotter.
Vi har nu bestämt oss för att gå i parterapi iaf, vilket är bra. Kanske där kan vi få redskap där båda får finnas. För jag vill inget annat än att ha en familj som är glada och goa och som kan vara sårbara i närheten av varandra. Men min frus känsla av att jag har gjort alla fel i hela vårat förhållande har skapat ett förakt och som bara blir bekräftat av hennes tankar om mig på daglig basis. Hur ska jag slå mig förbi det?
Jag är helt utmattad av att känna mig värdelös i varje sekund, och hon är helt utmattad av dålig sömn och att vara ensam hela tiden.
Hon är förövrigt väldigt bra på att komma ihåg precis allt som sägs i bråk medan jag inte kommer ihåg någonting. Jag har aldrig "bevisen" på det hon gjort för jag kommer ärligt talat inte ihåg. Detta har även det skapat att det är hennes historia som blir de som stämmer.
Ville mest skriva av mig.