Båda syskon gay?

Är en kille på 20 år som varit gay och öppen med det sen jag va 15. Familjen är helt okej med det, men nu så fick jag veta att min syster är lesbisk (hon är 28). Vilket hon inte berättat innan. Tycker det känns jätte märkligt att vi båda är gay och undrar om det är vanligt att flera syskon blir homosexuella? Hur reagerar föräldrar när fler barn är gay?

Varför ledsen ?

Varför?

Jag är stolt när jag presenterar mitt barn och partnern. Alltid. Men jag villkorar inte min kärlek som du gör. Synd att dina barn fick en så trångsynt förälder

Tänk om dina barn är heterosexuell men inte hittar en partner eller inte kan få barn eller inte vill ha barn. Skulle du skämmas över dem då?

Ja, det har jag redan skrivit. Jag tycker du är trångsynt ja. Det är synd om alla barn vars föräldrar villkorar kärleken till dem.

Jag förstår inte riktig. Ens partner har man ju inte blodsband förhoppningsvis och barnbarn kan du få åndå.

Ja och dina barn har rätt till sina känslor. Nej inte ett dugg ledsen, förstår inte varför jag skulle blivit det? Om hen kommit ut som mördare, nazist, terrorist eller rasist hade jag blivit ledsen men homo? Tror du dom är monster eller?

Klart man kan.

Men nu anar jag vem du är, du anser inte att adoptivbarn är riktiga barn heller?

Ja, jag har också fattat vem det är.

Så om ditt barn inte kan få barn, oavsett om det är för att dom är i ett homosexuellt förhållande eller om kroppen bara inte fungerar, och dom väljer att adoptera, skulle inte det barnet bli ditt barnbarn?

Sen kan ju lesbiska par välja inseminering, så du kan få barnbarn med blodsband om det är så viktigt.

Homosexuella kan också få biologiska barn.

Du är samma som alltid tar upp detta i sånna här trådar. Just nu kan jag inte länka eftersom jag skriver från plattan, men visst är det du, alltid.

Jag blir inte arg på dig för att du tycker olika, men jag blir lite irriterad av att du verkar vara faktaresistent. Du har fortfarande inte fattat, eller nog snarare låtit dig förstå, att homoosexuella är som folk är mest och för barn precis som de flesta andra.

Så om någon av dina söner adopterar ett barn i framtiden kommer inte det barnet att få kalla dig för farmor?

Tråkigt med sådan biologism "Ofelia". Självklart kan genetiskt släktskap anses viktigt, men tror vi är många som haft minst lika nära relationer till icke-biologiska familjemedlemmar. För mig är ex min farfars fru mycket närmare mig, eftersom hon varit närvarande hela min uppväxt medan min farfar (som är biologisk) inte står mig nära eller känns viktig. Detta pga hans frånvaro mm. 

Min fru och jag planerar barn och kommer turas om att bära. Som det känns nu kommer vi alla vara lika mycket familj oavsett vem som är biologisk förälder eller inte. 

TS, har hört några andra där flera i syskonskaran varit homo/bi, men vet inte hur deras familjer reagerat. 

Även om man är fertil kan man välja att adoptera av flera olika skäl. Partnern kanske inte är fertil, till exempel.. eller av etiska skäl, eller för all del om man väljer en samkönad partner. 

Om något av detta inträffade skulle du med andra ord inte välkomna det barnet som en del i familjen? 

Varför skulle de inte kunna ha "äkta" familjer. Om de älskar sina partners och sina barn är det äkta familjer. Det kan dessutom vara blodsband. Men om du hänger dig fast vid sånt... Vad gör du om ditt barn adopterar?? Hade du kunnat säga att det var ditt barnbarn eller hade det varit en främling? 

Du är fast i gammalt tänk. Som tur är blir din typ mer och mer sällsynt. Skrämmande att ni ens finns kvar... 

"Ofelia" har nog missförstått och därmed missat att släktforskning även innefattar sociologi och historia. Adoption är inte minst intressant ur ett socialt och kulturellt perspektiv.

Rätt har du. Men varför gör du det? Du inser väl att du sårar många som läser det du skriver här och i dina andra inlägg och icke-biologiska barn mm. Vad får du ut av det?

Vilken tur då att dina ättlingar kommer lägga in det när du är borta! Om du lyckas förmedla intresset till dem vill säga. Vilket kanske blir svårt när du har en otroligt snäv syn på vad släktforskning är.

Det är inget "engagemang" utan en rättelse av något du inte förstått. Det är inte en fråga om värderingar eller "syn på saken", utan en fråga om begreppsinnehåll.

Det finns terapi för sånt. Jag föreslår att du söker hjälp snarast, innan ditt/dina barn (om du har några) växer upp. När man vet om sina problem är det bäst att ta tag i dem innan man traumatiserar någon annan pga det.