Hur vet man om någon är en misshandlare
Jag har vart tillsammans med min pojkvän i snart fyra år. Den första månaden hade vi det jätte bra,vi skratta hela tiden vi hade alltid något att prata om och hängde ihop direkt vi fick ledig tid ihop. Vi flyttade ihop efter den här månaden vilket inte är det bästa kanske men det blev som det blev. Första dagen när vi höll på att flytta in möblerna stod jag och min mamma i sovrummet för att försöka få ihop sängen. Min pojkvän kom in i rummet,blev vansinnig och började skrika,blev helt svart i ögonen en sida jag helt enkelt aldrig sett. Jag tänkte att han mest var trött efter en lång dag och skulle även jobba natt. Dom första tre åren bråkade vi nästan hela tiden,han kunde bli arg över ingenting. Exempel ifall jag inte diskat på rätt sätt eller hur kunde jag inte vika ihop mjölkpaketen i sopporna. Små saker som blev till stora saker helt i onödan. När han blir arg blir han verkligen arg. Först höjer han rösten,sen skriker han och kan säga dom mest elakaste sakerna någon aldrig sagt till mig under mina 29år i livet. Det är allt från - du är fan dum i huvudet,du är knäpp,håll käften,aldrig träffat någon mer osmart tjej än dig,gråter du men buhu det är inte ett dugg synd om dig. Blir han mer än arg drar han alltid hem till sin mamma och sover där i fyra till fem dagar. Han stänger av sin telefon och hör inte av sig. Han svarar inte på mina mess eller samtal. Han ignorerar mig totalt sen kommer han hem som om ingenting har hänt.
Till en början tog jag det här som att han är bara omogen då han är fyra år yngre än mig,han behöver bara växa upp. Men nu det senaste året har det bara blivit värre. Nu kan han skrika på mig varannan dag,säga riktigt elaka saker och gör allt för att trycka ner mig. I fredags var vi på ett shopping centrum för att köpa begravningskläder då min morfar gått bort. Han tyckte det blev varmt där inne och fick ont i huvudet så han satte sig ner. Efter tio minuter tog jag upp hans keps lite för att kunna se på honom när jag skulle prata med honom,då blev han rasande och började skrika att jag skämmer ut honom,sluta vara pinsam du kan hålla häften och sätta dig ner. Nej tack jag vill hellre stå. Du sätter dig ner,fattar du annars kan du dra härifrån för jag vill inte ha dig här. Men sluta jag står upp och väntar till du är redo att gå vidare. Då reste han sig upp,sa att nu drar vi hem. Jag stannade upp och sa men vänta och höll lite lätt i hans jacka som var uppknäppt och sa med en gullig mild röst att vet du vad andas och ta det lugnt med ett leende. Då grabba han tag i mina armar,hårt och drog mig intill honom och spärrade sina ögon i mig och sa - fattar du trögt? Aj vad gör du,det gör ont släpp mig. Jag såg hur alla kollade,tyckte det var jätte jobbigt och pinsamt för jag måste sett dum ut tänkte jag. Till slut släppte han,vi åkte ner för rulltrappan och väl där nere började han bråka på mig ännu mer. Han står liksom över mig då han är mycket längre än mig,skriker och pekar med sitt finger i mitt ansikte och säger hur jag skämmer ut honom inför alla,att jag får skylla mig själv som gjort honom irriterad. Han tar rulltrappan upp,jag står där lämnad mitt på golvet runt massa människor. Jag känner hur kroppen skakar,allt runtomkring mig börjar snurra och tårarna kommer.
Jag sätter mig ner på en bänk,kan inte hålla tårarna i styr. En kvinna i min mammas ålder som redan kollade på oss när han skrek på mig kom fram, hon satt sig framför mig,strök mig på axeln och frågade Hur mår du? Jag berättade hur han alltid skriker på mig,säger hur allt är mitt fel jämt och hur liten han får mig att känna. Men att gå på mig i ett varuhus är en första gång. Hon berättade hur hon hade också vart tillsammans med en kille förrut som tryckte ner henne med skrik och elaka ord. Hon frågade ifall jag ville ha något att dricka eller äta. Det var bra men jag tackade henne jätte mycket. Hon satt med mig i säkert tio minuter. Innan hon gick kramade hon om mig på ett sätt som ingen någonsin kramat mig och sa i mitt öra -du förtjänar så mycket bättre,du är värd allt bra kom ihåg det. Sen gick hon. Det bara snurrade i huvudet på mig men jag kände en sån enorm tacksamhet till den här kvinnan som vågade gå fram för att hon inte kunde låta bli,det var skönt att bli sedd för första gången och få höra dom fina orden från en helt främmande person. Jag kommer aldrig glömma henne eller den stunden. Jag har vart inne och läst på om verbal misshandel och nästan allt stämmer in på vad jag känner igen. Men samtidigt tänker jag,är han kanske bara en kille med ett taskigy humör som svänger ofta eller är han en misshandlare? Det här kan mycket väl vara den osäkra rädda mig inombords som inte vill inse sanningen.
Jag skulle jätte mycket uppskatta era åsikter vad ni tycker och tror. Om ni känner för att skriva taskiga kommentarer,låt bli då. Jag behöver svar,är han vad jag tror att han är eller inbillar jag mig? Kom inte med,men hallå det är väl bara att lämna honom? För mig är det inte enkelt när jag lagt ner så mycket tid och kärlek på någon,jag vet att man inte kan rädda allting och vända det till det bättre jag vet så snälla var snälla. Jag känner mig rätt nedbruten,ledsen och desperat efter svar och lösningar just nu på vad jag ska göra. / en krossad tjej