Jag har inte uppnåt något i livet, sån ångest..

Du fick mig att tänka på tråden där en 35 årig man valde att satsa på sina drömmar och studera utomlands, skitsamma vilken ålder du är i, är du pigg? Har du möjlighet att göra saker du brinner för, Go and get Them! Han slutade älta hur han i 35 år bara trampar vatten och sa men NU jävlar!

Jag är 28 och utmattad och lider av PTSD (haft alla möjliga svårigheter social fobi ångestpanikattacker Flashbacks)

men orkar jag bry mig hur mycket andra hunnit med medan jag kämpade ? Vad andra har? Ja okej, någon gång kan jag sörja 15 minuter att "åh vad synd att jag inte fick det som hon fick " men sen lägger jag ner offer-bubblan för den kommer bara sätta krokben för mig som egentligen når hur långt jag fan vill till världens ende om jag så vill så skitsamma hänt är hänt här och nu är den enda tiden där man kan skapa något man drömt om så här och nu är det enda som gäller!

Skulle jag tänkt som dig redan som liten hade mitt liv varit över för allt i mitt liv har antingen pausats, raderats, hoppat över, eller skjutits upp så det jag borde varit och gjort i tonåren kom först när jag var 19-20. Det jag borde varit när jag var 19-20 kommer nu när jag är 28. Och det jag borde vara i när jag är 28 det kommer jag vara i mentalt när jag är ca 32 kanske.

Trist men mitt liv har byggts upp av trauman och destruktiva relationer och kassa hemförhållanden då jag var ett barn som fick växa upp med vuxet tänk och ansvar och sköta allt så ingen idé att jämföra med en kompis som hade fantastisk barndom med två fantastiska föräldrar, är bara tacksam att de finns där för mig som om de vore mina föräldrar, är tacksam för alla som stöttar mig idag vem det än är min sambo mina svärföräldrar mina egna föräldrar min chef kollegor vänner bekanta.

man får UPPSKATTA livet som det formar sig för en och ta emot det fina man får litet som stort så uppskattar jag mig framåt till ett liv jag kan andas ut i och känna "Nu har jag gjort jobbet att gå från offer och hjälplös till självständighet och lycklig frihet" se det såhär också.

Du har inte gjort de häftigaste sakerna än, du har de kvar!! Förstå vad häftigt. Jag tycker.ex har inte gjort utomlands resor så det har jag kvar, och jag har inte hittat drömjobbet jag kan leva på det har jag kvar, och jag har inte skaffat familj det har jag kvar, jag har inte ett hus, det har jag kvar. Det är fint att ha massor av drömmar kvar så man siktar och har visioner var man vill i livet!

Jag mötte en kille som hade problem socialt och massa andra rädslor och jag knäckte koden och nu har han inga problem med människor och njuter av möten med nya så ge aldrig upp var du vill i livet, vem du vill vara håll i den drömmen släpp den aldrig ur sikte !

Så kommer du dit, ta en dag i taget. En tacksamhet för varje dag.

Kram. Kan skriva i Pm åt dig om du vill

Kom igen när du är 40, om du fortfarande stampar på samma ställe. Du är 25!!!! Ta tag i vad du vill gora, bara DU sätter begränsningar! Du har heeeela liiiivet framfor dig, faktist!

Jag har inte heller uppnått något speciellt. Har ingen utbildning, bor i en vanlig hyreslägenhet, inte rest runt, inga barn och har inte gift mig. Men jag trivs! Jag älskar mitt liv, jag älskar mitt jobb, jag älskar min lägenhet och min sambo. Jag VILL inte resa runt eller utbilda mig. Jag är 28 år och har inte bråttom med nåt. Vem är det som har bestämt att man måste uppleva en massa saker för att vara lycklig? Känner många som är över 40 som utbildat sig då.. Snälla, chilla med stressen. Du har hela livet framför dig.

Jag uppnådde ju det jag ville utefter mina förutsättningar i livet, medan andra ville uppnå karriär och pengar och familj så uppnådde jag en inre hälsa och en kärlek till mig själv, det tyckte jag var ett bra mål för mig just då. Man ska inte jämföra sitt liv med andras, du kan däremot inspireras

Istället för "varför fick inte jag ....:(. (Offer-pojken)

Får du tänka: "Åh vad häftigt jag vill också göra nåt sånt, hur kan jag nå dit med det jag har och där jag är nu?" (Självständig överlevare!)

Min mamma är 50+ och hon HATAR att lämna hemmet. Hon har fått erbjudande om lyxiga resor andra hade dött av lycka för och hotellvistelser, men snällt sagt "jag gillar inte att resa" "jag gillar inte hotell och att man inte kan laga egen mat" hon trivs i sin trädgård i sitt perfekta kök i sitt hem med familjen.

Jag är som henne när det kommer till hotel, jag är inte mycket för att ha service jag gillar att dona hemma i köket tillsammans med någon vän eller familjemedlem :)!

Vem bryr sig 40 är väl inget stopp heller? Det enda som stoppar dig är Din fantasi om dig och det du kan och vill! :)

Min mor dumpade sin f.d man och skaffade familjens första hund när hon var 40. Hon bytte jobb. Flyttade.

Inte är det svårare i den åldern inte, endast fantasin och viljan som sätter gränser :)

Vet en man som var 60 som gick samma skola som mig han gick en byggkurs och fick jobba med båtar. Inget stopp på han heller.

Min mormor var på lyxkryssning med väninnorna till Estland när hon var närmare 70. Jättetrevligt!

Här är 2 goa grabbar som hjälpt mig genom livet, de föreläser om inre hälsa om livet vad det är till för om hur du ska jobba med dig själv och ger massa tips verktyg tankar och vägleder dig.

Den första kallas "själens krigare" googla. Klockren attityd om livet! .

Sedan har vi Torkild Sköld, en munter kille som också vägleder och får oss att se livet från ett bättre perspektiv båda är jättebra på psykologi på mental hälsa och i tankar och känslor

Hoppas denna kommentar inte räknas som reklam det är ju bara människor som skrivit om hälsa som vem som helst kan göra.

Haha, känns som om jag kommer bli som henne. Jag ÄLSKAR att vara hemma och längtar hem så fort jag är borta! :D Underbart ju :)

Hon och jag brukar skoja åt citatet "Enda anledningen att man åker bort är för att komma hem"

Har uppnått utbildning och bra jobb.

Men socialt är jag helt misslyckad.

Har knappt några vänner, har aldrig haft en flickvän eller ens haft sex. Där lyckas jag inte alls och det har jag råångest för. Tjänar bra så jag kan unna mig resor och sånt men det trista är att aldrig ha nåt resesällskap.

Men det är väl bättre än om jag varken haft utbildnng eller bra jobb.

Tack för svaren.

Ja alltså jag vet ju innerst inne att det inte är försent. Det blir bara en enorm ångest när jag läser eller hör om andra i min ålder eller t.om yngre som gjort så mycket... Jag känner mig så outvecklad och det är jobbigt, vill vara längre fram med mig själv och i livet... Jag har varit som jag är sålänge, börjat tvivla på att jag kan förändras...

Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt och det är väl just det som känns så hopplöst.. Jag är så isolerad och rädd för människor typ. Jag vet inte ens hur långt mina betyg räcker och det känns så skrämmande med en utbildning, tänker att jag inte kommer fixa det... Jag har aldrig redovisat eller liknande och det är ju grupparbeten och allt. Jag saknar helt stöd då jag som sagt isolerat mig.

Jag vet inte vad min dröm är heller, men jag vill gärna hjälpa barn som har det svårt - göra något meningsfullt. Men det känns liksom inte möjligt på grund av att jag har så svårt socialt... Jag har helt fastnat i mina negativa tankar och jag vet inte hur jag ska kunna växa eller komma nånstans, när jag inte ens vågar tänka framåt...

Du är 25!!! Du har 10, tio år på dig att uppnå något. Om du vid 35 fortfarande sitter och surar på samma tråkiga jobb, då kan du klaga. Kom igen för fan...

Du verkar ju sympatisk.

Problemet är egentligen inte att jag är 25 år, det förstår jag också. Det som förstör för mig är att jag har tappat tron på framtiden, på grund av en rad olika orsaker....

Varför måste man vara så bra och ha uppnått något?

Vad får man för att skaffa ett jobb och slita ut sig både psykiskt och fysiskt för en sleten lön?

Ja dom frågorna är retoriska och behöver inget svar.

Problemet du upplever ligger hos dig själv att du inte känner dig nöjd.

Dagens samhälle är det fel på för alla ska vara så lyckade och bra men vad är det som måste vara så bra och lyckat, vi ska alla vandra i samma fotspår och göra samma saker som alla andra, jobba jobba och känna pengar för då är man lyckad.

Jag har tröttnat på detta samhälle som är så stressat och allt ska vara så bra, hur man mår på insidan när man kommer hem det är det ingen som bryr sig om för folk är så upptagna att hålla sin fina fasad och är så lyckade men är man så lyckad när man mår dåligt och inte gör något åt det.

Jag lider av en tung depprition och det är inget jag håller inne utan jag är öppen och ärlig hur jag mår och hur jag är, jag är inte som alla andra och är stolt över mig själv, har jag åstadkommit något här i livet, nej det har jag inte och jag är glad ändå.

Vad ska jag åstadkomma, det är valfritt, nej tyvärr det är inte du som väljer för livet går bara ut på att hoppa in i hamsterhjulet och springa precis som alla andra gör och passa in, och folk går omkring och tror att dom är så lyckade när dom passar in i detta fina samhälle och gör som alla andra gör då får dom bekräftelse och dom växer.

Och alla de som gjort så mycket och skyltar om det så glamoröst på sina facebooksidor, tror du de alla är helt hundra eller? Du tror inte de är kraschade eller har det tungt i olika saker de med? Bara för att du möter mig och jag visar dig "Hej jag är glad entusiastisk har rest har studerat har partner har festat har skrivit en bok" - sidan så är inte det mitt liv, sanningen om mitt liv vet bara få människor jag anförtrott mig till. Alla andra visar man det som andra köper för att de ska TRO att hon där ****** är så himla lycklig, och hennes liv hon har det perfeeeeekt och gud vad saker hon hunnit med i livet, ungefär som att människor visar inte hur kass produkten egentligen är de gör bara en reklam som säljer.

Jag var som dig jag visste att jag ville bidra till människor att min kompetens är på ett jobb där jag bidrar med hela min person. Trodde aldrig jag skulle vara redo för ett sånt jobb. Men vet du vad? Medan du jobbar med något så kan du vara ny och lära dig rollen eftersom jobbdagarna tickar. Det är nog få människor som aldrig tagit ett jobb de är ny inom för att utvecklas i något nytt.

Är du intresserad att börja i små steg finns det hjälp-chatter som behöver volontärer. Dit ungdomar hör av sig på chatt om olika bekymmer. Kanske kan vara något?

Eller så kan du hälsa på dagis en gång i veckan och hålla i en lek? Kolla med någon förskola om de vill hjälpa dig hjälpa de.

Eller besöka sjuka barn och få de att skratta ta med dock teater ? Handdockor.

Något jag lärt mig medan jag väntat på att bli redo,

Man blir aldrig redo, man gör saker när det är läskigt nervöst nytt och när man väl gör det då kommer känslan att man ska fortsätta och modet växer efter varje sak du provar. Din sociala fobi ditt låga självförtroende allt sånt växer när du gör det där otäcka.

Du har gott om tid. Här är en som började med maraton när hon var 76 och slutförde maraton vid 92 års ålder, som äldsta kvinna att göra det nånsin. 

edition.cnn.com/2015/06/01/us/san-diego-marathon-oldest-woman-finishes/index.html

Men allvarligt: Försök ta reda på vad du vill allra helst. Byta jobb? Bostad? Partner? Få barn? Sen får du tänka ut en plan för att komma dit. 

Man måste orka ändra på något för att kunna ändra sitt liv.

Själv hade jag en barndom som jag mådde väldigt dåligt i och som har tagit lång tid att släppa, men till sist kom jag dit. Just nu borde jag byta jobb om jag ska ha något annat jobb före pensionen, och det tar emot jättemycket fast jag har bra meriter och erfarenhet. Men vill jag uppnå förändringen så måste jag orka dra i det, det är bara så.

Glöm inte att vara glad över allt du inte har behövt uppleva också: Om du är frisk i kroppen, inte har enorma skulder, inte har blivit på smällen med fel karl och lever ett liv i skräck. För även om det känns jobbigt så har du jättemånga val kvar att göra och det går att göra bra val och mindre bra val alla år vi lever.

Glöm inte att jämföra bara med dig själv och fokusera på din egen förbättring, inte hur bra andra är. Om jag springer en km på 7 minuter när jag börjar och sen kommer ner till 5 min så är det en stor förbättring, jag struntar i att de som tävlar gör en km på 3.15. Om jag idag knappt vågar ringa ett samtal eller visa intresse för en kille så är det en enorm förbättring att börja småprata med en manlig kollega och hänga med på en after work.

Du ska inte sikta på världsrekordet utan ta små kliv framåt på de saker som du ser skulle hjälpa dig att bli lyckligare. Det går!

Hej! Jag hade samma tankar som dig för ungefär 5 år sedan. Jag har jobbat så kontorist i offentlig sektor sedan 2002 och kom ingenstans. Min ambition var att jobba mig upp till en chefsposition, men utan utbildning var detta omöjligt i offentlig sektor. Jag började sakta men säkert skita mer i arbetet och brydde mig mindre och mindre om att göra mer än nödvändigt på jobbet. Tills en dag när jag och en sjuksköterska från min arbetsplats bevittnade en frontalkrock mellan två personbilar. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag larmade 112, men sjuksköterskan satte sig i en av bilarna och påbörjade hälsokontroll enligt ABCDE på de som hade krockat. Den dagen insåg jag vad jag ville göra. Sökte in till komvux. Blir färdig sjuksköterska till sommaren.

Denna sommar blir jag legitimerad sjuksköterska. Jag fyller 38 (inte 25). Du är såååå ung. Du tittar omkring dig och ser vad alla supermänniskor har och har uppnått. Du ser det som en bedrift, men vem vet hur de mår? Deras bedrifter kanske endast sitter på utsidan?

Jag babblar. Min poäng är att jag rekommenderar att hoppa på en utbildning på universitet. Av flera själ.

1) Det är gratis, förutom vissa utgifter för böcker

2) Du träffar nya vänner (och idioter också) och får en ny social gemenskap. Och kanske någon snygg kille/tjej? :)

3) Du får nya perspektiv till vardagen och förhoppningsvis nya intressen som du kan grotta ned dig i.

4) Du kan alltid hoppa av eller byta utbildning om du tycker universitet är skit :)

Det låter verkligen som att du ställer omänskligt stora krav på dig själv :( Livets utveckling måste få ta tid. Karriär, bli förälder; allt tar tid.

Ta din tid <3

Du har kommit långt som inser att du vill göra ngt :) jag var i din sits. Mkt ångest och depression i bagaget. Började plugga vid 25 på komvux och sitter idag 33 år gammal med en master och en 15 månaders!

Det var tufft med ångesten men det gick. Att ta sig ur situationen gjorde att ångesten lättade. Lite i taget, one step at a Time! :)

Jag tror att du har en något snedvriden bild av hur mycket man hunnit i 25-årsåldern. Vissa kan vara oerhört driftiga men ärligt talat, hur många tror du det är som startat egna företag? Bil ok, det är inte så svårt men barn och hus är inte så vanligt i den åldern, beroende lite på var i landet man bor. 

Försök istället se vad du faktiskt har gjort. Även om det inte är såna stora saker så finns det väl något? 

Det jag tycker har hjälpt mig i perioder (jag är snart 50 nu kanske jag ska säga så jag har haft tillfällen att testa  ) är att man sätter upp ett par mål man skulle vilja (tex skaffa körkort, starta ett sparande osv), en del kallar det för "Visionboard". Men det stannar inte där utan nu måste du dela upp målen i mycket SMÅ bitar, annars är det vanligt att man ger upp!

Tex att börja spara:
1. Öppna ett nytt konto bara för detta, sätt in någon hundralapp så att det inte är tomt.
2. Bestäm på vilket sätt du ska spara (tex månadsvis eller veckovis) och se till att hålla det. Idag med internetbanker är det ju så lätt att bara logga in och sätta över när man vill, om man inte vill ha en stående överföring. För en del människor känns det för långt med en gång i månaden att man tappar fokus. Då kan det vara bra att bestämma att man tex varje söndag kl 19.00 går in på sitt konto och sätter in vad man bestämt (tex 100 kr, det beror på ju hur mkt pengar du skulle kunna spara). Om det är för mycket, sätt in en tjuga! Många bäckar små som man säger, och det stämmer ju. 

Andra kanske vill komma in på en utbildning. Det är ett stort och väldigt generellt mål som förstås måste brytas ner noga innan du skriver det på din lista. Då måste man:
1.Googla på vilka yrken som ens finns (det område du kan tänka dig), vad du skulle drömma om att jobba med
2. Ta sedan reda på vilka utbildningar som krävs, kanske tex en folkhögskola har en inriktning som passar? Många tänker inte på att folkhögskolor har en hel drös med olika utbildningar och de är värda lika mkt som en gymnasieutbildning och man kan söka vidare efter en sådan utbildning, om man skulle vilja. 
3. Gör en tidsplan - när kan det vara rimligt att söka till den utbildningen du hittat (kanske redan nu?) Behöver du komplettera några gamla betyg innan du kan söka? Det är ganska många folkhögskoleutbildningar där det faktiskt inte behövs, men man måste läsa noga på varje skola. 

Din grundlista med de stora målen tittar du på kanske en gång i månaden och funderar över om de fortfarande stämmer, eller om du ska ändra eller lägga till något, kanske tom ta bort något som du faktiskt klarat! 

Du behöver bestämma 3-4 stora mål på din Visionboard, men som sagt, bryta ner dem i små små steg, hur många steg bestämmer du själv, men så små så att de kommer vara överkomliga för dig. Säger man bara att "jag skulle vilka jobba som. veterinär men det kommer jag ju aldrig bli" - då händer det förstås inte heller. Det blir för generellt och man klarar inte att samla ihop tankarna till att faktiskt ta de steg som krävs för att närma sig det mål man har. 

Andra mål folk kanske sätter upp är att sluta röka, börja träna, sluta äta godis, lära sig laga mat osv. 

Tappa tron kan man göra närsom. Det gäller att vara aktiv och forma framtiden åt det håll man vill. Man kan vara deprimerad men ändå ta små steg framåt och visa på vilja att utvecklas.