Känner mig så ensam i denna graviditet

Tycker han låter som en vettig, men kluven och ledsen man.

Jag hade nog stannat och sett efter hur det blir när barnet kommit. 

Det är nog precis så det är. Jag sa idag att jag kunde flytta och fixa det själv, för det känner jag att jag kan. Svaret jag fick var att det inte löser något, barnet finns och det kommer alltid finnas och det är inget som han kan glömma bort. Han är ärlig och realistisk, vilket jag uppskattar men hela situationen känns så hemskt.. jag älskar honom och vill dela mitt liv med honom men just nu är vårt förhållande riktigt ostabilt.

Han låter som en klok och resonerande kille trots att hans reaktioner inte är dom du helst av allt velat ha. En bra grej är ju att han vill iallafall försöka stötta dig trots att han själv just nu iallafall känner att det här inte alls är vad han vill. Han hade lika gärna kunnat lägga benen på ryggen och fly och aldrig titta tillbaka men det gjorde han inte. Det säger mig att det är en mogen och klok kille men som är väldigt kluven och rädd inför en situation som han inte kan kontrollera och nu inte riktigt vet hur han vill göra nu. Kanske kan parterapi vara en idé? Eller enskild. Ibland kan det vara bra att få bearbeta situationen både tillsammans och var för sig med en professionell 3:e part som inte känner någon av er sen förut.

Jag kan till viss del förstå hans känslor. Jag fick acceptera att bli pappa till mitt första barn trots att det var allt annat än planerat, att jag var livrädd inombords och att jag verkligen inte ville bli pappa då men hennes mamma slängde upp det i ansiktet på mig och förklarade sedan hur hon bestämt att det skulle bli. Så har ju inte du gjort. Du har allvarligt övervägt alla alternativen och velat och vill att även din kille ska vara glad och lycklig i livet. Den möjligheten fick inte jag den gången. För som din kille säger så går det inte att tänka bort ett barn när man väl fått veta att man ska bli pappa. Å andra sidan så finns det ju inga garantier att ett förhållande håller i all tid och evighet. Separationer kan ju ske i ett senare skede oavsett om man har barn eller ej.

Jag förstår att det känns jättejobbigt för dig och att det går ut över dig också. Men jag tror inte han kommer må bättre genom att försöka tvinga sig själv att må bättre. Det funkar aldrig. Ibland händer det att män ändrar sig under graviditetens gång eller vid förlossningen då man får se, känna och hålla det som ni kvinnor burit på. Ibland så går det ändå inte. Det bästa ni kan göra är nog att vara totalt öppna och ärliga mot varandra även om det blir känslosamt och när det känns jobbigt för "den andre". Lyssna på varandra och var öppna för varandra men håll ibte inne med något. Och vill ni kämpa men känner att ni inte kommer vidare på egen hand så kan jag av egna erfarenheter rekommendera psykoterapi som ett försök. Det borde gå att få genom mvc.

Ja jag har varit med om det. Han älskade barnet lika mycket som jag gjorde när det väl var fött. Han kan än idag säga att han önskar att vi väntat med barn men jag känner mig inte ensam i föräldraskapet på det sätt som jag kände under graviditeten. Hoppas att det blir bra för er. Kom ihåg att låta honom vara själv med bebisen i början och bonda lika mycket som du gör så att du inte gör mer för att du tror att han tycker det är jobbigt och på så sätt infriar farhågorna. Låt honom vara förälder fullt ut från dag 1 så blir det bättre.

Jag tycker synd om honom och känner mig dum på ett sätt men samtidigt så har vi inte haft skydd heller. Det är så lätt att säga att då får man stå sitt kasst osv men det ändrar inte situationen direkt. Han vill ju vilja det här men nu är det inte så. Hur kände du under graviditeten och hur kände du när barnet kom? Jag har en tro att det är svårt att inte älska sitt barn när det väl kommit men det kanske är annorlunda för pappan..

Jag tycker synd om honom och känner mig dum på ett sätt men samtidigt så har vi inte haft skydd heller. Det är så lätt att säga att då får man stå sitt kasst osv men det ändrar inte situationen direkt. Han vill ju vilja det här men nu är det inte så. Hur kände du under graviditeten och hur kände du när barnet kom? Jag har en tro att det är svårt att inte älska sitt barn när det väl kommit men det kanske är annorlunda för pappan..

Hur var han mot dig under graviditeten? Pratade ni ändå om allt som skulle fixas tex? Eller fixade du allt sånt själv? Hur var han på förlossningen? Vad skönt att det löste sig för er!

han kommer bonda med babyn, låter som han har empatisk förmåga på det du beskriver. att han ville bli pappa nångång är ju jättebra i detta fallet. han sörjer nog bara att han måste lämna 'sitt gamla liv' bakom sig och är rädd för att det kommer innebära drastiska förändringar? men

så är inte fallet, livet fortgår, vänner, hobbies, vanor, det mesta kan man fortsätta med precis likadant. särskilt som pappa. inget försvinner, men man har fått en extra guldklimp i sitt liv. när han upptäcker detta kommer han kunna slappna av och bli glad igen. älska och hänge sig åt barnet!

ta hand om dig! att bli mamma är lite tuffare än det han behöver gå igenom nu skulle jag säga men du kommer klara av det :)

Han tror att barnet kommer skrika non stop och är inte så glad i att byta blöjor, vilket jag tycker e lite kul då det är minst jobbiga jag tänker på! Jag önskar och hoppas att han kommer känna det du skriver och helt ärligt sluta vara så negativ och se allt kul istället! Det är lätt för mig att säga som välkomnar barnet trotts att jag vet att det inte blir lätt men jag tycker han borde försöka se det positiva också så borde det kännas bättre. Skillnad vore ju om han inte ville ha mig men det vill han till 100%.

Han tog hand om mig när jag mådde dåligt och så men tog inte initiativ till att prata om bebisen och framtiden utan tog liksom hand om det som var aktuellt just då, dvs mitt fysiska mående. Jag ville som du prata och fixa och planera inför bebisen och det var där jag kände mig ensam. Jag gjorde namnlista tex. Han sade att han skulle göra en men det blev aldrig av osv. Jag fixade det mesta själv med hjälp av min mamma.

Han var dock jättebra på förlossningen, var med hela tiden och lät mig borra in naglarna i hans hand när det gjorde ont så han hade märken långt efter. Han klippte navelsträngen och tog hand om bebisen mer än jag de första dagarna eftersom jag fick en förlossningsskada och hade ont. Jag tror att det var bra att han fick ta hand om bebisen så mycket då. Vi var båda uppe tillsammans på nätterna etc.

Jag kan fortfarande tycka att det var jobbigt att jag var så ensam under graviditeten men hade aldrig en tanke på att lämna honom och det är jag glad för. Det blev stor skillnad från förlossningen och framåt. Men viktigt viktigt att låta honom ta ansvar för och bonda med bebisen direkt.