Kommer hennes vilja alltid trumfa vår?

Det låter otroligt. Mina morföräldrars badrum på nedervåningen (som var den enda morfar kunde använda) är nog 3 kvadrat och belägen under en trapp...

Varför har ni tjatat på  henne i 10 år? och ja hennes vilja är lag, även en dement person har rätt att bestämma var den vill bo.

Är du säker på att hon har det så illa då? Om hon enbart behöver hjälp två gånger om dagen så är hon nog rätt kry. Eller får hon mer hjälp som du inte vet om? Vem tvättar handlar städar? Är hon verkligen helt orörlig? Då borde hon ha hjälp med vändning på natten också. Och åtminstone hjälp att läggas? Duscha?

Går hon aldrig till läkaren? Tänker att du tror att hon inte vart utanför lägenheten på flera år. Trist att vara ensam däremot.

Hon kanske kan få mer hjälp av hemtjänsten då?

Jag tycker att 2 ggr/dag låter lite för någon som verkar behöva så pass mycket hjälp.

Min morfar,som snart är 103 år,bor fortfarande hemma med mycket hjälp från hemtjänsten.

Och det har fungerat bra.

Men TS är ju inte intresserad av gur bra det går. De vill bara lämpa av släktingen så de själva slipper bry sig

Hon måste ju ansöka om allt hon vill ha hjälp med, allt måste finnas beslut på. Hon får hjälp från sängen osv om det finns beslut på det, men en ansökan måste göras. 

Det intrycket har jag fått av dina inlägg. Hade vi träffats öga mot öga kanske jag fått ett annat intryck.

Antingen är det du som faktiskt inte har koll eller så hittar du på för det funkar inte så. Kan man knte komma upp ur sängen själv beviljas man alltid hjälp med det. Klarar man inte toa själv får man det beviljat flera gånger om dagen. Sitter du i rullstol får man hjälp med städ.

Ovh man bestämmer alltid själv, inte anhöriga

Det låter märkligt,tycker jag. Varför får hon inte mer hjälp än så om hon är så pass dålig?

Om min morfar som både kan gå själv och ta sig ur sängen på egen hand kan få så pass mycket hjälp så borde din farmor också kunna få det.

Ni som anhöriga eller hemtjänsten kanske kan ta kontakt med en behovsbedömare och höra er för?

Kanske kan ni få till en vårdplanering så att de får se vilka behov hon har?

Det är något som inte stämmer här, det är jag 99 % säker på. Kanske har du missuppfattat något när det gäller hennes situation eller så kan hon inte vara fullt så dålig som du skriver.

Man har det helt enkelt inte så torftigt och eländigt att man bara får hjälp av hemtjänsten 2 gr per dygn om man behöver hjälp med "allt".

Skulle hon ligga i sängen så mycket som du skriver hade hon fått in akut till sjukhus ganska snart pga uttorkning och trycksår mm. Man kan inte vänta så länge med personlig hygien, toabesök och måltider!

Vänd er till biståndshandläggaren igen för att få svar på hur det blivit.

Om man blir nekad det man ansöker om får man ett skriftligt avslag på det man inte anses vara berättigad till. Hemtjänst är en behovsprövad insats och lagrummet är socialtjänstlagen (förkortas SoL). Ett avslag kan man överklaga till förvaltningsrätten. I samband med att man får ett avslag får man också anvisningar hemskickade med instruktion om hur du ska göra om du vill överklaga ditt beslut.

Du kan också vända dig till kommunens anhörigstöd om du vill få mera vägledning.

Det låter som min farmor. Hon bodde i egen lägenhet tills hon var 98 år gammal. Hon vägrade och även kommunen tyckte att det funkade ju bra hemma...

Bara det att hon ramlade flera ggr per år, kunde inte ta sig ut, fick mat från hemtjänsten men åt inte den för hon glömde eller var inte sugen, kunde gå en hel dag eller mer utan att äta nästan nåt och blev så smal så det var läskigt. Hon kunde ligga nedkissad i sängen i timmar för att hon inte fick hjälp till toan i tid. Hon hade hemtjänst två ggr per dag + larm och sen matleverans och städning. Det räckte ju inte till alls, men det ville kommunen inte gå med på. Och farmor ville inte ändra nåt och inte vara till besvär. 

Så till slut fick vi igenom att hon skulle få komma till äldreboende. Och vilken skillnad!!

Hon levde upp och kände sig så trygg med personalen och de andra boende. Hon blev vän med några tanter och hade nån att prata med. Och även när hon ville sitta själv så hade hon dörren öppen och kunde se och höra de andra. Hon fick bra mat och sällskap så att hon åt maten och gick upp i vikt. Hon hade sina egna möbler (utom sängen som var en mer avancerad höj-sänkbar), sina saker, sina kläder. När hon fyllde år ordnade boendet så att vi kunde fira henne i ett samlingsrum och såna saker. Hon hade det verkligen bra där.

Från att ha varit nästan döende av undernäring och flera benbrott vid 98 års ålder så levde hon gott tills hon var 104 år på boendet. Hon somnade in trygg och lugn i sin säng. Boendets personal ringde oss när de trodde att det började vara tid för henne att dö och alla vi barn och barnbarn samlades och var hos henne en längre eller kortare stund. 

Hade hon bott kvar hemma är risken mycket stor att hon dött på golvet, av ett fall, och legat ett tag innan hjälp hann komma. 

Tycker hon själv att hon har det så illa som ni framhåller? Är hon missnöjd med sin livssituation?

Och svaret på er inledande fråga är; den rätten försvinner aldrig såvida individen är adekvat. Rätten till självbestämmande, du vet.

Det låter som att det är ni anhöriga som otrivs i situationen, inte din farmor.

Som andra sagt låter det märkligt att din farmor får så lite hjälp. Och att den dessutom dragits ner efter att ni bett om mer hjälp låter ännu märkligare! Nu har jag bara jobbat i min hemkommun, men har jobbat både på äldreboende och inom hemtjänsten, och det fungerar helt annorlunda här.

Jag misstänker att det är någon som är ute efter farmors lägenhet.

Det vet väl du bäst. Jag menar, du vet ju vad som är bäst för farmor....

Man riktigt hörde när polletten trillade ner... Nej, jag antyder ingenting. Jag påstår. Det är så uppenbart.

Ja men visst. Din omsorg skiner verkligen igenom.