Hur ska jag hantera detta?

Det här kommer nog att bli långt om jag ska få med alla relevanta fakta men jag hoppas att någon orkar läsa och kanske har några råd att dela med sig av.

Jag är nu efter flera år av försök gravid i vecka 34. Jag är förstås jätteglad över graviditeten men den har kantats av mycket oro som mycket hör ihop med att det var så svårt att bli gravid, vilket gör mig livrädd för att den här graviditeten inte ska gå bra.

De senaste veckorna har oron ökat i och med att jag har haft mycket sammandragningar och viss påverkan på livmodertappen. Jag har varit inlagd en vända för att få medicin som skulle stoppa sammandragningarna och hjälpa bebisens lungor att mogna snabbare men i nuläget menar läkarna att situationen är stabil, livmodertappen är stängd och tillräckligt lång och just nu tyder inget på att bebisen kommer att komma för tidigt även om man förstås aldrig kan veta det. De har rått mig att ta det lugnt, vila när sammandragningarna kommer och inte överanstränga mig. Det försöker jag följa så gott det går.

Dock kompliceras situationen av min mamma och det är här jag skulle behöva lite råd. Min mamma har en historia av dåligt psykiskt mående och alkoholproblem som på många sätt har präglat min uppväxt och även mitt vuxenliv. Av oro för hennes mående har jag alltid försökt ställa upp och hjälpa henne så gott jag kunnat. Hon är en mästare på känslomässig utpressning och har då och då hotat med självmord och även vid några tillfällen tagit överdoser av medicin som vi väl egentligen inte vet hur medvetna de har varit. Min mamma är ensamstående och bor i en stad några timmar härifrån, varken jag eller min bror bor särskilt nära och hon tycker att hon har för få vänner som har tid att umgås med henne. Hon känner sig alltså ganska ensam vilket jag har förståelse för och jag brukar åka dit och hälsa på relativt ofta och hon brukar också kunna komma hit och hälsa på då och då. Dock är hennes fysiska hälsa inte heller särskilt bra och det är på gränsen till att hon klarar tågresorna fram och tillbaka. Några gånger har det också blivit strul på resorna för att hon inte varit nykter och missat tåg, tappat bort väskor och liknande. Att hon är ute och åker innebär därmed i sig självt ett stressmoment för mig.

När hon nu nyligen bad om att få komma hit sa jag att med tanke på min graviditet och att läkarna sagt att jag ska vila så orkar jag inte med besök just nu. Jag orkar inte med oron över själva resan och inte heller det extraarbete det innebär att ha henne här, i och med att hon har dålig ork blir det att jag får passa upp en del med extra matlagning och disk osv. I vanliga fall är det inga problem men just nu kan jag inte ens ta mig till affären själv, eftersom jag inte kör bil och får en massa sammandragningar om jag försöker gå till affären. Min sambo jobbar mycket och har inte möjlighet att sköta det extraarbetet, vilket jag heller inte begär i och med att det är min mamma.

Min bror har också sagt nej till besök med hänvisning till att de bor trångt och har ett litet barn som just börjat förskolan och har varit mycket sjuk i samband med det.

Nu ringer min mamma mig varje dag och gråter över hur ensam hon är och att ?hon inte har några barn som hon kan hälsa på?. Jag tycker det är väldigt jobbigt och i vanliga fall hade jag för länge sedan sagt att det är okej att hon kommer hit några dagar då men nu känner jag att jag måste stå på mig och värna mitt och min bebis mående. Jag försöker säga till mamma att det här är en tillfällig situation, så småningom kommer hon att kunna komma hit igen men just nu går det inte. Men hon fortsätter ringa och säga att ingen förstår hur svårt hon har det. Det här blir ju också en stress för mig och jag känner att hur jag än gör så kommer det att leda till stress och oro för mig.