Panikgråter i vecka 8....!

Jag har vart EXTREMT emotionell i bägge mina graviditeter. Jag och sambon var tillsammans 5.5 år innan 1a barnet. Under första trimestern grät jag antingen för allt eller var arg för allt. Allt som min stackars sambo gjorde var fel. Och han var fel. Jobbig, i vägen, tjatig, lat, stressig, oattraktiv - ALLT! Sen runt v.15 försvann det. Nu har jag precis gått in i v.19 i nya graviditeten och det var samma sak igen. Men tack och liv har det försvunnit för nån vecka sen.

Min sambo är perfekt (för mig) på alla möjliga sätt och vis. Jag älskar honom så men hormonerna hos vissa gravida kvinnor är hemska..

Hoppas det ger med sig efter några veckor och att det bli bättre. Tror det är dina hormoner men det är jobbigt och påfrestande

Jag brukar då och då berätta om den gången när jag, gravid och jävlig, skulle ordna lunch till mig och sambon. Jag uppfattade att han, som jag, skulle äta sallad och kokade därför två ägg. Han, å sin sida, tänkte äta fil. Detta oerhörda fick mig att BRYTA IHOP. Jag låg på mage på sängen och grät så att jag skakade. Jag vet än idag inte vad fan som hände. Ännu mindre visste min sambo som lite tafatt klappade mig på benet och åtog sig att äta ägget också om det behövdes. 

Vad jag vill ha sagt är - Lita aldrig på hormoner!

Helt klart hormonerna! Jag är också i vecka 8 och orkar typ inte med någon. Haha. Tycker att min man gör allting fel, han får inte peta för mycket på mig och jag vill också bara vara ensam. Känner verkligen inte igen dessa känslor hos mig själv så det är helt klart graviditeten som påverkar. Tur att det släpper tillslut! Så mitt tips till dig är att inte fatta några större beslut kring din framtid med din sambo just nu, utan vänta tills alla hormoner lagt sig, då är det tid att fundera på hur du verkligen känner :)

Detta är underbart! Kan riktigt se mig själv i den situationen! Hahaha skrattade så det nästan kom en skvätt i byxan XD

Tack snälla ni för era svar.

Det här är verkligen helt otroligt jobbigt.... önskar stundvis att jag och dottern hade kvar vår lägenhet för att bara kunna rymma till. Stänga dörren och inte ta i problemet.

Funkar inte riktigt så i vuxna livet, det vet jag. Men det är känslan. Jag tycker inte alla krämpor jag har så som illamående dygnet runt tex är värt mödan. Ser inte vad som skulle kunna vända känslan till att jag skulle längta efter det här barnet.

Jag har en kontakt på affektiva öppenvårdsenheten som jag pratar med nu då jag känner att jag håller på att gå in en depression.

Vill inte vara uppe i mannen fortfarande och kan inte för mitt liv se allt det positiva jag såg innan. Det är som att det är en helt annan man som jag inte har några som helst känslor för. Kan det verkligen bli så av hormoner??

Det har varit mycket det senaste halvåret mem ändå...

tänk om vi är helt fel för varandra och jag har fått kalla fötter?!

Jag har precis gått in i vecka 12 och jag upplevde exakt det su beskriver! Fram till för ungefär tv veckor sen gjorde allt han gjorde mig vansinnig eller arg eller att jag vill gråta. Jag menar ALLT! Att han var gullig och ville hjälpa till med städningen för att jag mådde pyton blev fel, för det blev ju inte gjort på mitt sätt! Men det går över, hormoner är riktiga hjärnspöken!

Jag har velat ha barn i flera år och hade nästan gett upp hoppet om att jag någonsin skulle få några, så när jag träffade denna fantastiska människa och vi blev gravida efter en månad tillsammans (helt galet vilken vändning livet tog och kommer att ta) så var det sn låttnad! Under de veckor när mitt humör var som värst (vecka 6-10) kunde jag en dag gråta konstant för ångesten över "vad fan har jag ställt till med" till att nästa steg vara överlycklig och vilja berätta för alla överallt att man är gravid. Så om det inte är hormoner vet jag inte vad det är :)

Hormonerna vid en graviditet kan verkligen påverka hur mycket som helst. När man går runt och mår illa och alla andra krämpor man har dagarna i ända så påverkas ju relationen också, man orkar ju t.ex inte med lika mycket närhet varken fysiskt eller psykiskt upplever jag i alla fall, viket ju är något som är väldigt viktigt för en relation. Och om relationen är ganska ny tänker jag att det kanske påverkar mer, men det rättar ju säkert tills sig sen :)

Men självklart finns det ju en chans att du kommer känna likadant även när du mår bättre, och då får du fatta ett beslut utifrån det då. Eller är det så att du är osäker på om du vill behålla barnet om ni går isär? I så fall förstår jag att du vill reda ut tankarna så snart som möjligt.