Knepig situation, behöver tips och råd?

Nej, ta inte kontakt med mamman.
Tänk så här: En mamma med en nyfödd har enorma krafter i sig att skydda sitt barn. Titta på vad en björnhona gör när någon kommer för nära. Detta är något som naturen nedlagt i oss. Vi blir helt vilda björnhonor när vi har bebisar. Det krockar dock med hur vi sak bete oss socialt. En del mammor slår då helt knut på sig själv och tror att de inte ska agera på sin instinkt för då kan någon bli stött. Vad händer om någon går iväg med ungen? Jo hela kvinnan råkar i björnhonepanik men hon går inte och gör anspråk på sitt barn dvs går och hämtar det. Vad händer då efteråt när hon gått emot sina instinkter? Hon hatar sig själv eftersom hon inte stod upp för sig själv och ungen när hon ville det men ändå inte gjorde det. Hon får ångest över sitt eget beteende. Då måste skulden ges till någon annan. Dig. Att hon måste be någon annan att springa sitt ärende och inte säger detta till dig direkt tyder tyvärr på feghet.
Var bara som vanligt när du träffar henne nästa gång.
Jag kan inte tänka mig en värre feghet än en mamma som ville ha tillbaka ungen men inte gick och hämtade ungen och krävde den tillbaka. Du kan tycka synd om henne. Det ska inte kunna gå att ta en unge från en mamma som inte vill. Men den här mamman har fått inse att hon inte har modet att kräva tillbaka sin egen unge när hon ville.
Var snäll mot henne.

Nej, ta inte kontakt med mamman.
Tänk så här: En mamma med en nyfödd har enorma krafter i sig att skydda sitt barn. Titta på vad en björnhona gör när någon kommer för nära. Detta är något som naturen nedlagt i oss. Vi blir helt vilda björnhonor när vi har bebisar. Det krockar dock med hur vi sak bete oss socialt. En del mammor slår då helt knut på sig själv och tror att de inte ska agera på sin instinkt för då kan någon bli stött. Vad händer om någon går iväg med ungen? Jo hela kvinnan råkar i björnhonepanik men hon går inte och gör anspråk på sitt barn dvs går och hämtar det. Vad händer då efteråt när hon gått emot sina instinkter? Hon hatar sig själv eftersom hon inte stod upp för sig själv och ungen när hon ville det men ändå inte gjorde det. Hon får ångest över sitt eget beteende. Då måste skulden ges till någon annan. Dig. Att hon måste be någon annan att springa sitt ärende och inte säger detta till dig direkt tyder tyvärr på feghet.
Var bara som vanligt när du träffar henne nästa gång.
Jag kan inte tänka mig en värre feghet än en mamma som ville ha tillbaka ungen men inte gick och hämtade ungen och krävde den tillbaka. Du kan tycka synd om henne. Det ska inte kunna gå att ta en unge från en mamma som inte vill. Men den här mamman har fått inse att hon inte har modet att kräva tillbaka sin egen unge när hon ville.
Var snäll mot henne.

Nej det duger inte att anklaga någon för pedofili och sedan gömma sig bakom mammahormoner! Det är en fruktansvärd anklagelse där bara ryktet kan förstöra livet för TS och det ska han absolut inte låta passera. Jag hade konfronterat mamman och sedan minskat ner umgänget med henne och systern till ett minimum. Och det är systern och systerdotterns ansvar att hålla TS` mamma utanför och inte oroa henne som är gammal.

Jag fick ett samtal igår kväll från min mamma och jag har sovit väldigt dåligt inatt p.g.a det. Behöver tips och råd hur jag ställer mig i denna knepiga situation.

Jag är en gift familjefar på 49 år med fru och tre döttrar på 8, 11 och 12 år. Har även min mor på 84 år, två äldre systrar, systerdotter med son, med i texten.

I slutet av mars så var jag och min familj hemma hos min ena syster på kalas med andra gäster. Dit kom även min systers barn som är 33 år med sin sambo och en son på snart ett år. Efter all mat och under fika så fick jag hålla i det lilla barnet. Det var tredje gången som jag eller vi träffar barnet. Han var lite blyg i början så jag pratade försiktigt med honom ifall han skulle bli ledsen. Sedan gick vi runt och tittade på olika saker i huset, som barn tycker om att göra. Vi gick till köket, sedan till hallen. På övervåningen så dansade (shufflade) och stökade mina barn med en annan släkting, så vi gick upp för trappan och tittade lite på dom. Vi stannade inte länge där, bara i par minuter och sedan gick vi ner igen till sällskapet i nedervåningen. Totalt var vi borta från föräldrarna kanske i fem minuter. Inga konstigheter...

Sedan gick det några veckor tills nu...

Igår kväll så fick jag ett samtal från min mor. Vi pratade lite allmänt så kom hon in och pratade om min systers barn. Hon säger att för några veckor sedan pratade hon med sitt barnbarn (alltså min systers dotter, (hon med barnet)),  via telefon. Dom pratar lite då och då. Min systerdotter var då lite fundersam efter och om kalaset, frågade min mamma om varför "jag" gick iväg med barnet, vad vi gjorde andra rum? vad som hade kunnat hänt? Tydligen väldigt misstänkt. Jag höll på att smälla av när jag hörde detta! tyckte det lät fruktansvärt befängt och blev väldigt illa berörd. Vad är det för frågor hon ställde? Det låter i mina öron som att jag skulle vara en snuskgubbe eller vad menade hon? Jag är inte bara en släkting utan även hennes morbror! Min mamma förklarade för henne att det inte var så konstigt att jag tycker om barn och tyckte väldigt mycket om honom givetvis.

Till saken hör det även nu att till helgen fyller min andra syster år och vi skall dit på ett stort 60 års kalas. Då är det stor sannolikhet att vi träffar på min systerdotter med barn igen. Det min mamma säger till mig i samtalet är (det var väl därför hon ringde och berättade detta igår kväll och ett par dagar före kalaset)...det är nog bäst om du håller dig en bit ifrån barnet denna gång under kalaset. Men...Jag höll på att smälla av igen! Jag fick absolut inte kontakta min systerdotter för att konfrontera dessa frågor och sjuka misstankar, för det skulle skada relationen mellan systerdotter, syster och mamma. Jag blev så himla upprörd och nu ångrade min mamma sig för att hon hade berättat allt detta för mig.
Jag berättade hela historien för min fru och hon tyckte att jag skulle ringa upp min systerdotter och fråga vad i helv* detta handlar om. Ska jag ta upp det här med min syster, systerdotter med risk att det skulle skada någon och min mammas relation? Eller skall jag hålla käft och låtsas som ingenting har hänt? Går inte en minut utan jag tänker på det här. Vad tycker ni, hur ska jag göra?