Nytt förhållande, hur fort fram?

Nyckel är ju en bit metall och kvittar väl, det jag alltid har svårt att förstå är varför man måste presentera diverse lösa förbindelser för ungarna så snabbt? Du känner ju inte ens karln?

Eftersom han redan har fått en nyckel och kanske behöver använda den igen så är det väl inget konstigt att han får behålla den.
Men utöver det så tycker jag att två månader är en kort tid att ha känt någon och redan släppa in honom på ett sådant stort plan i dina barns liv. Förstår att ni är kära och vill vara mycket med varandra, men synd om det inte skulle funka sedan när ni börjar känna varandra på riktigt och dina barn gillar honom och behöver vara med om ett nytt uppbrott..
Förlåt om jag låter tråkig!

Så tycker jag också.

Vi hade tänkt vänta med den biten. Och jag kan säga att jag känner honom (du vet ju inte hela historien så...). Sedan så uppkom det en situation som krävde en lösning och den blev att han bodde hos mig en vecka, och just den veckan hade jag barnen. Ser inte problemet egentligen, mina barn är stora nog att förstå (fick barn ganska ung så dom är inte så små idag). Och dessutom, kunde ju vara en killkompis lika gärna, ska dom inte kunna träffa dom heller då?

Säger som många andra, två månader var snabbt. Jag hade varit singel i ca 4 år når jag träffade min nuvarande. Han var lite mer nyseparerade. Men vi berättad inte för barnen att vi var ihop förrrän ett år senare! Till barnen sa vi att vi bara bar kollegor då vi faktiskt jobbar på samma företag. Så ta det lite lugnt för barnens skull.

Du skriver i din TS att du inte "vet hur man gör sånt här?".. vilket jag tolkar som att du vill ha andras åsikter? Men när vi (enigt) påtalar att du går lite fort fram med tanke på barnen, så går du i försvarställning!? Vad ville du egentligen med din TS? Få medhåll om att det är helt okej att släppa in en man som du känt i två månader att bo i ert hushåll ihop med dina barn? Sorry, det får du inte av mig i alla fall..
Och nej det är inte samma sak med en killkompis, en killkompis är just mammas kompis, en pojkvän/sambo blir (oavsett om man vill det eller ej) en fadersfigur, förhoppningsvis en BRA sådan, men det har du ingen aning om ännu när du känt honom så kort tid!

2 månader ÄR fort, så är det bara. Det får du acceptera att de flesta tycker. Även om dina barn är större och förstår, som du skriver, så blir det jobbigt om de knyter an och det inte skulle fungera. Nu låter det som om ni har ett jättebra utgångsläge så det kan ju absolut gå superbra, men svaret på det du undrar är att det går fort. Nyckeln eller inte, det handlar mer om att barnen kommer i kläm OM det skulle bli trubbel. 

Jag fick dock möta min nuvarande mans barn efter bara 3 månader, jag var tveksam, tyckte det var lite för snabbt rent generell men vi visste att det var "vi" (är gifta idag) och det fungerade superbra och har gjort hela tiden, både mellan oss vuxna och med alla barn (jag har också barn). Däremot bodde vi inte ihop på barnveckorna förrän långt senare. 
Att ni vuxna löste en praktisk situation med att han hux flux skulle bo hos er en hel vecka kan jag väl tycka var lite för snabbt. Hur hade han löst det om du inte hade funnits? 

Sen vet jag både av egen erfarenhet och av andras barn att de kan vara helt ok med att mamma eller pappa har träffat nån och denne sover över ibland, men att gå från det till att mer leva ihop, komma och gå i hushållet med nyckel, som om den bodde där kan vara ett jättestort steg för barn eller tonåringar. Vad som verkade helt ok innan och man tänkte att man hade förberett barnen, räckte inte när det kom till kritan, så det är viktigt att reflektera över sånt också. 

Sen blir du faktiskt lite "barnslig" när du jämför med "killkompis". Det ÄR ju ingen kompis och om barnen är så stora så vet de skillnaden. Brukar dina killkompisar sova över hela veckor, i din säng? 

Så är det alltid... Att just DET vill man inte höra för vi är ju så kära och det här kommer hålla.. Hur fan man kan veta det undrar jag.... För det tror man väl alltid när man träffar någon... Och de flesta har ju haft fler än ett förhållande i livet..

Tyvärr glömmer många föräldrar bort sina barn just när det handlar om nya förhållande.. Man blir så egoistisk att inget annat existerar och de som får betala priset är barnen

Iom att du har barn tycker jag du borde ta det väldigt lugnt.

Du skriver att han och barnen tycker bra om varandra. Men hur sant är det egentligen? Hur bra känner barnen honom för att avgöra om han är bra eller ej? Du tror inte de påverkas av att du tycker han är bra?

Hur mycket vet du om honom egentligen? 
Hur bra känner man någon öht utan att ha levt ihop med personen ett tag?
Vågar du ta den risken med dina barn?