Gnälligt barn!

Han är 3 år. Brukar väl kallas treårstrotsen (fast det inte handlar om trots), en utvecklingsfas som håller i sig i ett halvår upp till ett år.

Alltså, han vill bestämma och fatta egna beslut. Helt normalt och något du som förälder bör uppmuntra. Ge honom två alternativ att välja mellan, tex ska vi gå till den eller den lekparken, eller vill du ha fil eller macka till kvällsfika? Alltså små saker som ändå betyder mycket i hans värld.

Men hur kan du vara så oförstående inför en 3-årings känslor? Han är ju ett barn, ett litet barn och fick dessutom ett syskon för 6 månader sedan. Han upplever en rad av känslor, känslostormar, känslokaos och frustrationer som han inte likt en vuxen partner kan sätta sig ner vid matbordet och redogöra för på ett elaborerat och nyanserat sätt. 

Det din 3-åring gör gör han för att det är vad han kan göra. När han så småningom kan göra något annat så kommer han att göra det i stället men fram tills dess måste du, tycker jag, jobba på din egen förståelse av ditt barns situation och känslor och ta hand om det och dem. Du har två små barn, inte ett stort barn och en bebis. 

Var uppmärksam på hans behov, se och förutse dem och ta hand om dem. Låt honom vara liten om och när han behöver vara det. Kanske behöver du sätta ord på vad han känner åt honom. Förstå honom och det han kommunicerar genom vad du uppfattar som "gnäll". 

Att han låter när han inte "gnäller" verkar du inte heller nöjd med? Han är ju 3 år? Vad ska han göra som du tycker är acceptabelt?

Håller helt med dig i detta. Men just NU i denna period är det inget som funkar. Annars har det funkat super tidigare. Men nu är allt svar man får när han själv får välja mellan 2 saker - INGET eller INTE! Det är hans standard svar till allt! På riktigt.

Dock anser inte jag gnället som något att uppmuntra och jag tolkar inte heller det som något som står för att han vill bestämma eller fatta egna beslut. Jag tolkar hans gnäll som att han är uttråkad. Och vi gör massor med honom men han vill STÄNDIGT sysselsättas av mer. Han är väldigt intellektuell och gillar inte att LEKA (vilket han behöver lära sig - förskolan håller med här). Han vill lära sig. Vill att man visar nya saker berättar vad det är. Var regnet kommer ifrån osv osv. vilket jag ABSOLUT uppmuntrar och älskar med honom. Han får oss att gapa av beundran varje dag. För varje dag är det något nytt han lärt sig. Han älskar läsa böcker, kan göra det hur länge som. MEN sekunden jag eller pappan reser oss därifrån för att t ex ta hand om bebisen. Laga mat. Klipp gräsmattan eller vad som då tar det på riktigt 30 sekunder så skriker han o gnäller o börjar slänga kasta saker osv.

Jag har ju vänner med jämnåriga barn och ja, dom är också en handfull så att säga men skillnaden är att deras barn är mer lekbarn så att säga och kan iaf i korta stunder sysselsätta sig själva innan de blir uttråkade.

Men ja, jag kanske är ensam om att tycka att det är en jobbig period nu... :-/

Lugna ner dig lite. Typiskt FL föräldrar att alltid dra till med ?jag är minsann mother of the year?. Ja, jag tycker det är en super jobbig period just nu! Tydligen verkar jag ensam om den men men så är det för mig nu iaf...

Vår son är fantastisk på alla sätt! Mer än så behöver jag inte säga.

Han är otroligt verbal så han kan säga precis hur han känner till mig. Men just när han hamnar i detta gnäll verkar det svårare att redogöra för vad det är som sker inom honom. Jag uppfattar det som att han är uttråkad och eventuellt lite att han inte gillar att fokus inte är på honom precis hela tiden (läs föregående inlägg).

Jag förstår absolut att han har känslostormar. MEN det gör inte att gnället dag in o dag ut blir mindre jobbigt för det. Japp då är jag en dålig förälder då i guess som erkänner att det är jobbigt!

Han får sjunga hur mkt han vill och tjoa och stimma. Det var mer ett tillägg. Inget som stör mig. Dock inget jag observerat hos hans kompisar direkt. Men så är vår son väldigt snabblärd och älskar sjunga o kan alla låtar bara han hört dom 2-3 ggr och vill då gärna sjunga dom på repeat i all evighet typ

Jag älskar mitt barn. Kanske behövde förtydliga det här i tråden.

Som pope joan säger, sätt dig ner och försök hjälpa honom sätta ord på sina känslor. Att vara verbal och kunna uttrycka sina känslor är två olika saker. För en snart 3-åring är det senare svårt.

Lugna ner mig? Vilken konstig uppmaning. 

Jag tvivlar inte alls på att din 3-åring är verbal, men det är verkligen inte samma sak som att han är kapabel att redogöra för vad han känner och förstå varför och hitta strategier för att hantera det. Det är naturligtvis inte bra att underskatta barns förmågor på ett sätt som gör att de inte får chans att utveckla dem men det är heller inte bra att överskatta dem så att de sätts i en situation där de av föräldrarna betraktas som större än de är. 

Konstigt att det är helt okej att vara oförstående och avfärda barn som "gnälliga" men väldigt känsligt att påpeka att det är väldigt gnälligt från förälderns sida. 

Behöver han under perioder större fokus, mer närhet, att få regrediera eller vad det nu kan handla om så bör ni ge honom det han behöver och arrangera livet så att det är möjligt. Och är han så uttråkad och snabblärd som du gör gällande så låter det som om han behöver större och mer intressanta utmaningar och mer stimulans. 

Okej! Men om jag säger att han kan det senare? Han kan ju Det. Inte i allt så klart. Som jag skrev till pope Joan också, gnället har han svårare att sätta ord på. Och vi försöker hjälpa honom men det ända som hjälper, som vi ser det iaf, det är om vi släpper ALLT och sätter 110% fokus på honom. O absolut gör vi detta men det är ju inte möjligt att göra så ALLTID. I ALLT. Vi är två vuxna här ja, men en av oss jobbar ju vilket innebär att ca 6-8 h per dag är jag ensam med två små. Det är ju inte möjligt för mig att då ha 100% på bara honom. Iaf inte när lillen ska ammas eller mat behöver förberedas till stora pojke. (Ja vi har försökt involvera honom. Det enda han gillat att vara delaktig i är dammsugningen... inte matlagning/ disk etc). Försöker läsa flr den stora medan lilla ammas. Det funkar oftast bra. Men räcker med ett toabesök för mig så är skrik o gnäll igång och håller på tills jag återigen. Släpper allt o sitter i läser alfabetet med honom typ.

Jaja, ville mest ventilera ut lite. Även detta är övergående.

Du får absolut påpeka min gnällighet men inte med en underton av att jag inte skulle förstå eller acceptera min son. Ett alternativt svar till ditt första hade kunnat vara: oj vad gnällig du lät 3 års fas verkar det som. För mig funkade det bland annat............ testa. Annars är det bara att härda ut.

Typ något sådant.

Du förstod ju själv av TS att det var skrivet i syfte av att få ventilera och kräka ur mig lite för att sedan ladda batterierna och rodda med två barn och hushåll etc precis som vi alla gör i vardagen. Vissa dagar känns jobbigare än andra bara.

Sista stycket. Ja han behöver mkt mer stimulans. Mer stimulans än jag alltid hinner med med en liten till här hemma. Tyvärr.

Så det bästa för dig vore om alla höll sig till ett manus som du författat åt dem/oss. Jaha. 

Jag förstod ditt inledande inlägg på det sätt jag bemötte det. Som om du var oförstående inför din 3-årings känslor och sätt att kommunicera dem på. Jag har inte sett särskilt mycket i dina efterföljande inlägg som tyder på motsatsen.

Precis så. Tack

Du tror för mycket om ditt barn om du tror att han, inte 3 år fyllda, kan förmedla sina känslor på ett riktigt sätt! Visst, han kan säkert säga att han är glad, ledsen, rädd eller arg, men sen då? HUR känns känslorna? VARFÖR känner han känslorna? HUR får känslorna honom att må? Nej, du måste sätta dig ner och på barnets nivå försöka bena ut vad som tynger honom.

Kanske det rör sig om svartsjuka mot syskonet? Kanske han är överstimulerad?

Jag har själv 4 barn i åldern 2-7 år och har ett stort intresse för barns utveckling. Ditt "stora" barn är litet. Punkt.

Jag tycker du får onödigt tykna svar här! Innehållet håller jag med om, han är liten, just blivit storebror etc. Hoppas du kan ta till dig det och strunta i den tråkiga tonen.

Jag förstår din frustration. Mitt råd är att acceptera att såhär är det just nu. Fortsätt ge honom närhet, uppmärksamhet och stimulans, så som du gör, och rid ut stormen. Jag tror inte att någonting just nu kommer få gnället att gå över på en natt, utan det som behövs är tålamod genom denna fas och att fortsätta ge honom kärlek så som du ju redan gör.

Så med andra ord är detta ingen fas som någon känner ingen sitt/sina barn i? Svartsjuka tror jag inte på. Som jag skrev tidigare tror jag mer det handlar om att han blir uttråkad lätt och kräver en vuxen vid sin sida hela tiden eftersom han inte tycker om att leka vanliga barnlekar eller vad man ska säga. Det han intresserar sig för kräver att någon med mer kunskap är med.

Så svartsjuka nej...däremot frustration kanske över att vår uppmärksamhet inte är enbart på honom längre.

Och den biten är ju lite svår att göra något åt. Vi har dagar som bara är ägnade åt honom. En dag var jag och pappan. Så han får ju vår uppmärksamhet. Men det kanske inte räcker för honom. Eller så är det helt enkelt en fas som man får härda ut bäst det går.

Och alla de där frågorna du ställde i första stycket kan knappt en vuxen svara på emellanåt.

Hursomhelst, ville ventilera. Kräkas ut lite. Efter en lite för jobbig stund idag. Hellre ventilera här och sen kunna pusta ut och samla ny energi och krama om mitt barn. Än att behålla allt inom mig och koka inombords. Hade ventilerat till maken men han befinner sig på affärsresa denna vecka (vilket väl bidrar till min gnällighet också då man är helt ensam med barnen i en stad vi inte känner någon heller.)

Tack för din input.

Tack! Det var lite mer det här jag var ute efter. Inte för att någon måste ge mig de svar jag vill ha men någon form utav igenkänning och pepp framåt.

Förstår ju också att han är liten. Och inte har svar på allt som sker inom honom. Men den som säger att de står med glatt leende 24/7 när barnen bara gnällt gnällt gnällt hela dagen... ja, den föräldern borde få ett pris. För jag tycker det är fantastiskt jobbigt och får tack o lov ventilera ut det här hemma (till maken) för att sedan kunna ta tag i allt och vara den bästa föräldern jag kan vara till mina barn.

Skrev ett långt inlägg men det försvann...

Men som jag sa i mitt första inlägg så tror jag mycket väl att det handlar om en fas.

Att vara flerbarnsmorsa är ingen dans på rosor. Jag har full förståelse för att du behöver ventilera. Själv så vill jag slita av mig håret flera ggr varje dag. Tur man valde en bra far som är med hela vägen och som man kan bolla problemen med :)

Bry dig inte om härskartekniker och medvetna missförstånd. Det finns ett tydligt mönster med hårklyverier och pikar mot föräldrar som har mage att uttrycka någon slags frustration.

Man får inte skriva att ens barn är gnälligt eller vill ha uppmärksamhet eller att det är frustrerande att bli ignorerad. Och gunåde den som uttrycker sig det minsta slarvigt, även om det framgår vad man menar. Alla ord ska vägas på guldvåg och ändå blir man attackerad.

Hur som helst. Intelligenta och kreativa barn som fått småsyskon tar på tålamodet. Mental överskottsenergi som stimmas ut (särskilt om det är på småsyskon) är oerhört jobbigt. Med tanke på att han behöver kämpa med leken kan det vara så att han ligger lite efter på det sociala planet men före intellektuellt. Och då blir det extra mycket som "behöver" stimmas ut (tvex i form av hårdhänt lek) pga brist på rätt kanaler ut.

Hang in there. Alla mognar. Hitta tid tillsammans bara ni så att han känner dig sedd.

/mamma till sjungande och envis virvelvind med småsyskon

Håller med