Ångest över att vara ensam

Ensamhet gör ont... Finns om du vill prata!

Känner igen dig helt och hållet, sitter själv i samma situation, och det känns som att jag är på väg ut nu.

Finns här om du vill prata!

Tycker bara du ska omfamna situationen med hull och hår. Förstår att det är läskigt, men se vad som händer. Vem är du om du inte vet vem du är när du är själv? Dags att ta reda på det. Ta en dag i taget, och se till att hitta på saker! Gå inte runt i hemmet med ångest, det är så själadödande. Gå ut på promenad eller gå på bio själv eller ta en cykeltur, vad som helst är bättre än vara hemma och ha ångest.

Har insett att jag kommer att förbli ensam.
Försöker att acceptera det och trivas i mitt eget sällskap, men det är svårt.

Eftersom vi både känner oss ensamma så är vi det tillsammans, alltså är vi inte helt ensamma. Det är så mycket prat om att man ska trivas med sig själv och vara sin egen bästa vän men det är svårt. Speciellt om man inte alls är van vid det

Jag är också i ensamsitsen. Otroligt jobbigt. 34 år, singel och drömmer om man och barn. Men börjar inse att det kanske inte blir så. Såååå jobbigt att försöka acceptera. Hur ska man kunna acceptera en sak när ens hela dröm går i kras?

Känner samma. Så jobbigt att vara ensam. Är skild och har två barn. Äktenskapet var inte bra heller. Dvs har aldrig upplevt riktig kärlek heller.

Försöker att acceptera situationen helt enkelt.

Vad tråkigt att ditt äktenskap inte höll :( hur gör du för att få acceptans i det? Jag har jättesvårt att acceptera att jag kanske aldrig kommer att få barn. Börjar störtböla av bara tanken.

Har ingen facit på det det är jättesvårt och det går upp o ner. Jag försöker att bygga på självkänslan, jobba med att trivas med mig själv, försöker att gå ut på aktiviteter, träffa vänner osv.

Jag har en del vänner men är ändå ensam, jag vill så gärna vara kär och träffa nån.

Sen har jag som tur bra ekonomi, så i år unnar jag mig olika behandlingar som manikyr, spa, nya kläder, hår behandlingar osv.

Ensam är stark.Känner enorm styrka när jag är ensam.Och trivs med detta.Sen umgås jag med folk,men njuter av att vara ensam hemma.

Samma här men det är nog olika från person till person.

Hur länge har du varit singel? Letar du? Jag är också singel men trivs ganska bra med mig själv. Hade kunnat leva singellivet att tag till om jag visste att jag kommer träffa nån sen för längtar också efter det där familjelivet. Känner en stress när man vet att det inte kan ske försent. Har dock inte varit redo för nåt förhållande men nu börjar jag bli det. Har en dotter och fick aldrig uppleva den där "familjelyckan" eftersom vårt förhållande var kasst.

Jag har varit singel i ca 1,5 år men känslan och tomheten har funnits längre, mitt äktenskap var också kasst, men jag lyckades tillslut att ta mig ur den.

Bara jag också visste att jag skulle hitta kärleken en dag så kan jag nog leva singel livet ett tag till. Men ovissheten plågar.

Känner precis samma. Man målar upp skräcksenarier men rent logiskt tror jag inte att jag inte skulle träffa nån.. Alla gör ju det så varför inte jag egentligen.

Hej TS
Detta med ensamhet, särskilt den "icke-valda-ensamherten" är den i särklass vanligaste anledningen till depression, hopplöshetskänslor, ångest, självmordstankar. Läser man om människor som begått fruktansvärda brott så får man oftast en bild av dessa som ensamvargar som "ingen kände" eller kunde beskriva som annat än just "ensam". Till slut begick de horribla handlingar för att "bli ihågkomna", "bli någon". Hemskt, men sant. Ensamhetskänslorna och tankarna som uppkommer i ensamhet skall man inte underskatta. 

Att erkänna för sig själv att det är jobbigt med ensamhet är steg ett. Det är ett steg på vägen mot att släppa skammen som ensamhetskänslorna för mer sig. Det är nämligen väldigt tabubelagt att vara ensam. "Alla" har ju någon. En bästis, partner, förälder, dotter/son etc. När man tror att ingen annan är så ensam som en själv, är det också lätt att man inte vågar prata om det. Man tror att man är en dålig människa för att man är ensam. Sen vet vi ju alla att det är oerhört få människor på denna jord som faktiskt är HELT ensamma. ALLA har någon. Men, känslan är där ändå, och den måste man ta på allvar. Så, att erkänna att man känner sig ensam är steg ett. 

Steg två är att våga berätta om detta för någon. Att uppleva ensamhet "bara" för att man lever ensam är oerhört vanligt. I denna värld där tvåsamheten är ALLT, styrs vi av idealet att man måste leva i just tvåsamhet för att livet skall vara värt något. Att då berätta om detta, får kanske utomstående att reagera med omsorg, empati och med att förklara att man faktiskt inte ÄR ensam. Man är inte ensam bara för att man inte bor sambo med någon. Välj ut en/flera du har förtroende för, berätta- och förklara att det verkligen är något du mår väldigt dåligt över. De/den kommer säkert att ge dig en kram och bjuda in till samtal. 

Steg tre är att försöka sätta fingret på VARFÖR du inte klarar av lägenhet, jobb etc. Är verkligen samboskapet drivkraften eller finns den egentligen inom dig? Vad driver dig? Vad tycker du om/tycker du inte om? Försök att använda tiden till att utforska dig själv lite. Kanske kan du ägna en stund ikväll åt att skriva en punktlista på saker som är svåra nu, när du bor ensam. Kan du sen skriva en rad bredvid varje punkt som handlar om "varför" du inte kan göra dessa saker nu? Är det "bara" ditt psykiska mående eller fanns det annat som underlättade förr? Kan du förverkliga dessa saker även som ensamboende? Till exempel; städning. Kan du lyssna på en intressant Pod i dina lurar när du städar? Kan du ha en vän hemma på besök när du städar undan det värsta? Kan du dela upp städningen? Kan du skita i att städa någon vecka? Kan du belöna dig med en serie och en skål chips när du är klar?

Steg fyra- vårda dina vänskapsrelationer. Har du några vänner? Behöver du skaffa nya? Har du en familj? Behöver du återuppta kontakt med en kusin du förr umgicks med men som du glidit ifrån? Kan du faktiskt berika dig med andra relationer än just kärleksrelationer?

När du gjort allt detta kan jag LOVA dig att du blir stärkt. Och, när du sen träffar en ny partner blir ensamheten inte lika skräckfylld.