Behöver råd från er som lyckats gå ner i vikt

Jag tror att du först måste hitta något annat som hjälper när du mår dåligt och byta ut beteendet så att säga. Tex träning, någon tröst-serie du bara ser då, lyssna på musik, drick kaffe, färglägg, sudoku... något lugnande.

Byt ut det mot något nyttigare tills vidare kanske? Typ frusna blåbär, kaffe, räkor, etc.

Håller med ovanstående.

Själv gick jag ner med 16:8 metoden. 22 kilo på ett år! Och. Det är inga problem med att hålla vikten heller.

Testa! Skitlätt! Och man kan äta vadsomhelst!

Håller också med. Du behöver lösa problemet med att du konsekvent tar till mat av känslomässiga skäl. Koppla bort mat = bränsle från känslor.

Mat äter man för att få energi. Basta.

Jag kan rekommendera KBT. Jag hade problem med ätstörningar och behövde få träna på att äta rätt. Ta reda på varför jag åt och gjorde som jag gjorde. Och som flera ovan skrivit hitta nya saker att göra när jag mådde dåligt. Också inse att jag inte kunde säga "Jag kan inte.." utan "jag vill inte" istället. Då flyttade jag ansvaret till mig själv. För man kan om man vill. Det har ju du också lyckats med innan.

Ibland kan man behöva lite extra hjälp och tips från någon kunnig. Maten är sällan problemet utan det är oftast något annat som man mår dåligt över. Precis som du säger. Så ta tag i det så kommer maten funka bättre.

Ta promenader, rita, lös korsord eller ring en vän och prata när det är som värst.

Har gått ned 15 kg med GI. Första fasen utan socker var tuff och att bli avvänjd (var duktigt sockerberoende) var skitjobbigt men totalt värt det. Äter fortfarande enligt GI, men är inte lika strikt längre och har lyckat hålla min vikt. Älskar rotfrukter, grönsaker och har lärt mig använda linser, böner och frön mer i maten. Äter mer regelbundet (4 ggr/dag) och har jämt blodsocker under hela dagen vilket gör att jag inte alls är sugen på godis/snacks speciellt ofta. En dag i veckan brukar jag unna mig nåt gott.

Dieter mm kommer inte hjälpa om du äter för att dämpa känslor. Jag hade samma problem som dig men på en sån nivå att jag behövde frossa i socker för att kunna jobba. Jag kunde verkligen inte sluta det handlade inte om vill jag så kan jag, det jag kunde göra var att ta itu med mina känslor. Det gjorde jag och matproblemet löste sig av sig självt, jag gick automatiskt ner i vikt av det. (Förutom de sista fem kilona som jag fick kämpa med)

Jag gick i terapi och tar medicin. Det är svårt att ge några råd utan att veta mer. Hur stort är problemet, avstår du från saker för att kunna äta, smygäter du mm?

Om du menar det jag skrev så menade jag att när man tänker: jag vill, så kan man ta tag i grundproblemet, som oftast är känslor. Jag tror absolut på att sockerberoende finns tex och att det är svårt. Men om man vill så kan man ta tag i sina problem och lösa dom.

Jag menade inte att man bara kan sluta äta hur lätt som helst. Kanske skrev lite otydligt. Så svårt att få ned tankar i text. Man tänker ju olika när man läser också beroende på sin bakgrund. Men du kunde ju ändra dig när du ville ta hjälp. Starkt jobbat!

Jag tog också medicin ett tag pga av det psykiska och för att jag hade svårt att stå emot invanda impulser i början. Sen fasade jag ut dom så ett år senare var jag utan igen och det har gått bra i 10 år nu.

TS, tänk på att vikten inte är prio ett just nu, utan ditt mående, sen dina matvanor och så kommer vikten minska som en bonus när du får ordning på allt annat.

Det viktiga är att hitta ett sätt att äta på och som du sen kan leva med resten av ditt liv. Sluta med alla former av bantning, för det funkar inte i längden.

När jag slutade hos min terapeut för ca 10 år sen fick jag lova mig själv att ALDRIG banta igen. Det är så lätt att hamna i en ond cirkel och så är man ätstörd igen..

Lycka till!