35 år o första gången gravid

Hej. Snart 33 år och plussade med första barnet i tisdags. Det är första gången vi lyckas få plus så jag är mest glad över att vi kan bli gravida. Höll på med utredning för barnlöshet så jag har gått från att oroa mig för om vi kan bli gravida till att försöka förstå att jag ska bli mamma. (Förutsatt att allt går som det ska). Jag har nog inte förstått det än trots att jag tagit digitalt test och magen är i uppror. Jag hoppas kunna ta in verkligheten så jag kan ringa och avbryta vår utredning nu i veckan.

Jag är (tyvärr) inte gravid, men skickar ett grattis och en kram!

Hoppas att det snart känns bättre. Har du någon nära som du kan prata med om din oro och som kan stötta?

Jag är 36 år och gravid för första gången efter IVF (förutom ett missfall i vecka 7-8 för många år sedan) efter 6 års kämpande. Är i vecka 11 nu och även om jag är orolig och gärna vill att de första veckorna bara ska passera försöker jag tänka att så här långt har vi aldrig kommit förut och det är ju fantastiskt. Har mer gravidsymptom den här gången så tänker att det är ju bra. Försöker ta vara på det här och njuta av nuet istället för att oroa mig för mycket, det blir ju som det blir och förhoppningsvis går det bra. Är rätt luttrad efter alla års kämpande så tänker att bättre att njuta av det så länge det varar och förhoppningsvis går det hela vägen.

Jag är -83a, blev gravid på första försöket och har haft en väldigt fin graviditet. Hadde bf igår, men bebisen vill tydligen vänta lite till. Jag tror att man hör mycket om de som har problem med att bli gravida och komplicerade graviditeter och födslar. De andra hör man inte så mkt om.

Så stressar man upp sig i onödan.

Jag vet precis hur du känner! Jag och min sambo har fått veta att vi inte kommer kunna få några barn på egen hand då jag har drabbats av för tidig menopaus så jag har inga ägg kvar. Vi väntade på att få en äggdonation när jag helt oväntat plussade på naturlig väg i januari. Jag var så orolig i början att jag knappt fungerade som människa. Jag analyserade ALLT. Efter kub blev jag lite mer trygg men oron var ändå där och gnagde. I vecka 16 började känna rörelser och det var jätteskönt på många sätt men också stressande dom dagarna som jag inte kände något. Nu är jag i vecka 29 och oron är fortfarande kvar. Nu får jag panik om jag inte känner bebisen flera gånger om dagen. Trots att jag vet att risken är minimal för att det inte ska gå vägen nu kan jag bryta ihop totalt vissa dagar. Samma dag som vi köpte barnvagn höll jag på att gå sönder inombords. Jag tyckte att det var så himla sorgligt att vi skulle behöva lämna tillbaka en sådan fin vagn när vi kommer hem från BB utan bebis...min sambo har fått utstå mycket det sista halvåret som du kanske förstår. Mitt viktigaste råd är att ta hjälp av någon. Kurator samtal får man oftast genom sin barnmorskemottagning. Jag önskar att jag hade gjort det tidigt. Då hade jag nog kunnat njuta mer av graviditeten än vad jag har fram tills nu. Mitt mantra har också varit att efter att man har sett ett embryo i rätt storlek och hjärtslag är risken att det ska dåligt liten. Försök att njuta och lycka till med de resterande 32 veckorna!

Fick första barnet innan jag fyllde 36, hade ytterst få symptom och allt gick så bra så.

Efter det har vi hunnit med två missfall, ett tidigt när jag nyss plussat och ett några månader senare när vi förlorade i v 11 och 17 (tvillingar)

Nu gravid igen i v 20.

Hade jättesvårt att glädja mig eller tro på graviditeten i början. Fick hjälp av kurator att prata igenom det senare missfallet som vi fick efter fostervattensprov.

Nu går det bättre. Jag är lugn och trygg, känner av bebisen lite på kvällarna oftast och har även denna gång haft minimalt med symptom.

Lycka till!