Svärmor deprimerad?
Jag har precis flyttat utomlands och till en början bor jag och min pojkvän hemma hos hans familj. För att spara pengar för en stor resa vi ska göra. Vi är 24 och 28 år så det är inte så jättekul i alla fall för mig då jag är van och bo ensam.. Men det är ekonomiskt. Vi kommer bo här i cirka 6 månader till.
Vi har varit här i en och en halv månad. Min pojkvän jobbar heltid med hans pappa. Jag är arbetssökande. Så är hemma en del med hans mamma som är ledig titt som tätt.
Sist jag var här och det var också första gången jag träffade hans föräldrar så var det så himla trevligt och jag kände redan då att jag nog kunde stanna här ett tag. När min pojkvän sa att vi kunde bo här innan vi gör våran gigantiska resa tänkte jag direkt.. Absolut just för att de var så trevliga.
Men nu efter en och en halv månad så blir jag så otroligt trött på min pojkväns mamma som tynger över all hennes skit på mig. Ibland är hon arg, och kan prata oavbrutet utan att ta en paus. Ibland gråter hon. Ibland är hon jätteglad. Jag kan komma hem och berätta om något kul som hände mig nyss och hon svarar inte ens utan bara en djup suck och säger jag mår så dåligt. Jag mår så dåligt.
Hon startar nya projekt varje vecka utan att avsluta det första. Allt handlar om hennes mående och på något vis har jag blivit den hon klamrar sig fast i. Suger all energi ifrån mig och jag är rädd att göra fel. Säga fel så att hon ska bli arg på mig istället. Jag vet inte vad jag ska göra när hon bara gråter och säger att livet är piss. Ibland står skriker hon och tycker att ingen bryr sig om henne. Alla förslag man ger är bara dåliga och fungerar inte.
Jag vet tydligen mer än vad min pojkvän och hennes man gör. Hon pratar i en helt annan ton till mig än vad hon gör med dem. Allt är bra frid och fröjd.. Men så fort vi är ensamma så är det extremt mörkt och negativt.
Jag har precis flyttat till ett nytt land och är helt slut, ut och söka jobb, nytt språk och att anpassa mig till ny kultur tar på krafterna och det sista man vill är att ha en svärmor som går sönder.
Så fort jag tvingas vara ensam med henne flyr jag huset för jag vill inte hamna i den situationen.
Vad kan detta vara? Hon var inte sån här tidigare och jag försökt prata med min pojkvän.. Men han förstår inte riktigt för mot honom så är hon ju så allt är bra frid och fröjd. Det är ju det som gör det så jävla svårt.
Hjälp snälla. Om ni har någon fundering.. Jag vet inte vad jag ska göra.