Ledsen son 11 år vill inte vara hos pappa
Min son som är 11 år vill inte vara hos sin pappa. Vi är skilda sedan några år tillbaka och sonen bor varannan vecka hos oss. Det senaste året har sonen varit ledsen. Han säger själv att det är två saker som får honom att må dåligt, situationen i skolan + han inte vill vara hos sin pappa. Sonen bytte skola förra hösten och verkar inte ha kommit in bra i den nya klassen. Han har inte fått några nya kompisar och har blivit retad. Han har ett par gamla kompisar som han träffar någon gång hemma men inte ofta. Under vintern och våren har han ofta haft ont i magen och blivit hemringd från skolan. Han har tappat skolmotivationen, är nedstämd och pratar om att livet är meningslöst.
Han har sedan ett år tillbaka sagt att han inte vill vara hos pappa. Ofta ringt och gråtit när han är där. Jag har motiverat honom och fått iväg honom dit men de senaste månaderna har det blivit värre. I april vägrade sonen helt när det var dags att åka till pappa och lade sig i fosterställning inne i sin garderob. Jag pratade med honom i flera timmar men fick inte iväg honom till pappan. Anledningarna som han sade till att han inte vill vara hos pappa är att han tycker att pappa skäller och skriker mycket, att han inte känner att pappa tycker om honom, att de inte gör saker ihop, att det inte känns som att han känner pappa. Jag kände inte att jag kunde tvinga sonen iväg. Jag ville då att pappan skulle komma hem till oss och prata med sonen, bena upp de olika sakerna och komma på lösningar hur sonen ska trivas bättre där. Pappan vägrade och sade att sonen får komma hem till honom när han vill prata. Detta ville inte sonen och efter ett par dagar krävde pappan att sonen skulle komma hem till honom, hotade att anmäla mig för kidnappning m.m. Till slut fick jag sonen att gå med på att gå hem till pappa och prata med honom. De pratade i två timmar, jag satt utanför på gatan, fick inte följa med in. Sonen var sedan hos mig resten av den veckan.
Några veckor senare totalvägrade sonen igen, jag pratade med honom hela söndagen inför lämningen på kvällen men fick honom inte att följa med. När jag till slut körde syskonen bort till pappan så passade sonen på att rymma hemifrån. Han kom tillbaka när jag lovade att jag inte skulle tvinga honom till pappan den kvällen. Sedan har veckorna funkat så pass att sonen åkt iväg till pappan, men han gråter, ringer mig hela tiden och vill att jag ska hjälpa honom därifrån, är arg på mig för att jag tvingar honom m.m.
Ang. sonens mående så har jag kontakt med skolkuratorn. Hon har pratat med sonen och med de elever som retas. Till hösten kommer hans klass att splittas och då kommer han inte att hamna i samma klass som den värsta mobbaren. Vi kommer även att ha fler möten med skolkuratorn och en specialpedagog för att hjälpa sonen att få tillbaka sin skolmotivation. Det kommer att komma ett antal nya elever också och jag hoppas att skolsituationen kommer att bli bättre.
Vi har kollat upp sonens mage på Vårdcentralen och läkaren kunde inte hitta något fel, inga allergier, osv.
Jag har tagit kontakt med BUP och vi har hittills varit på två samtal alla tre, jag, sonen och pappan. Sonen var inte samarbetsvillig där och ville inte säga ett ord. Jag är lite skeptisk till att det kommer att ge så mycket. BUP-psykologen sade att eftersom sonen inte vill medverka så är det som de kan hjälpa till med att stötta i bemötandet mellan föräldrar och barn och det är i alla fall något.
Finns det någon där ute som har något råd hur jag ska göra? Jag är för varannan vecka i längden, men tänker att det bästa vore att sonen skulle vara mindre hos pappan iaf under en period, varannan helg kanske. Han mår ju inte bra och jag är rädd att han får men av detta. Pappan är inte med på den tanken...