Avfärda partner, han vill ha sex, jag vill inte.

Nu kanske jag är den som binder ris åt egen rygg. Men jag har noterat att det som skiljer mannen från kvinnan är att mannen lever mer på de sexuella emotionerna och kvinnan helst vill få utlopp för det estetiska och kreativa sidorna av sig själv, även om en viss gnutta sexualitet är givetvis mysigt för henne också emellanåt. Jag som kvinna lägger lätt de sexuella emotionerna åt sidan, när vi är klara med vår *lilla färdtur* så är jag helt enkelt klar och funderar inte nämnvärt mer över det hela. Vill med andra ord fort övergå till mina små hushållsprojekt. Jag vill gärna inte rycka undan mattan och dra ut på tiden. Men om jag tar en diskussion några timmar därefter som anspelar på det sexuella (det kan vara en helt abstrakt fråga som: Vad känner du för att göra nästa gång vi har sex (utan att i den meningen känna sig "grön" för att doppa mammutbeten i hallongrottan) ja, då förväntar sig karlen att vi nog helt enkelt skall ha sex. Jag har lärt mig att om jag negligerar sex skall jag inte kontra med ?förlåt att jag avfärdade dig, jag mådde si/så, jag var trött/mådde illa?. Det skapar nämligen den där tycka-?synd-om-sig-själv stämpeln? eller den något söta, ack irriterade sucken för karlen att ?åh-nej-skall-jag-leka-psykolog-igen?. Känner ni igen er? Ambivalens blir med andra ord därefter som får partnern att se röda skynken. Så vad skall en göra när en ser att mannen, som mycket gärna vill ha "djupplöjning" , tar illa upp då en själv inte är på humör, utan att uttrycka ?förlåtelsens ambivalens?. Har som sagt lärt mig min läxa i att uttrycka ?Ursäkta, men jag såg ju att du tog illa upp eller att det var något som faktiskt bekymrade dig. Varför? Vlll du prata om vart vi står? Var det o.k att jag inte var sugen?? Vilket inte direkt varit behjälpligt...