För det första. Han visste om hur det låg till INNAN vi blev tillsammans. Han är helt fri att lämna om han nu är som ni påstår att "alla" killar är, så sexuellt frustrerad att han inte klarar sig utan sex. Hur gör ni när ni är singlar? Ligger rundor med tjejer? Är ni otrogna när ni inte får som ni vill? Lämnar ni er partner om denne skulle vara iväg ett tag för att ni är så otroligt sexuellt frustrerande? Eller kanske är otrogen då istället?
För det andra, att vara otrogen för att han inte får sex? Tja, då är det hans problem att han så illa tvunget och stressad skulle inleda en relation där han, som jag nämnt ovan, visste att sex är inget på kartan just nu.
Det tredje. För att jag ska kunna komma över det som hänt hjälper det inte att jag hoppar i säng med vem som helst. HUR hade ni tänkt att det skulle fungera? Jag har problem med att lita på partners och för att detta inte ska hända mig igen så väntar jag tills jag helt enkelt litar på personen i fråga och är bekväm med denne. Jag vet inte om ni varit med om något hemskt i era liv och om ni har kan jag garantera att ni inte kommit över det så fort ni varit i liknande situation igen. Inte sant?
I er värld är det JAG som är problemet för att jag är traumatiserad och ni har ingen förståelse över huvud taget vad jag varit med om och ni kommer för den delen aldrig kunna förstå om ni inte blivit utsatta för samma sak. Ni tycker på allvar synd om honom? Det är JAG som behöver hjälp, inte han. Vill han inte vänta nej då inleder man inte ett förhållande med någon som behöver tid.
Hade ni sagt samma sak till era döttrar och de blir dumpade för att de inte är redo för att ha sex? Hade ni sagt samma sak om era döttrars pojkvänner varit otrogna? För det är ju tydligen SÅ synd om er män om ni inte får ligga. Är det också deras/vårt fel att vi blir våldtagna för att män inte kan hålla sina händer i styr och inte "kan klara sig utan sex i ett förhållande" och måste ärra en annan människa så grovt mentalt för era behov?
Sen så frågade jag om tips för att få honom (och tydligen killar som er) att förstå och acceptera läget, kan ni inte det så är det ingen som tvingar er att vara kvar. Är man inte redo för ett förhållande där sex inte ingår den första tiden så går man inte in i ett förhållande, svårare än så är det inte. Jag frågade hur jag skulle få honom att förstå vad jag varit igenom men när man lyssnar på er så kan man tro att ni inte har något innan för skallbenet.
HUR kan ni ens ha mage att göra HONOM till offer när det är jag som dagligen plågas av vad jag varit med om? Vill han inte så kan han som sagt lämna. Det är inte ett dugg synd om honom då det är han som valt det här, det är absolut ingen som tvingar honom.
Sen så har jag underbara vänner att prata med och som stöttar mig i detta, men tror ni verkligen att det gör ett mirakel och att jag helt plötsligt är som orörd och att det aldrig hänt?
Ni får nog tänka om för era svar äcklar mig och säkerligen andra, också. Håll er till vad tråden handlar om från första början och ta aldrig mer igen upp att det är mannen som är offret när det är JAG som blivit våldtagen, JAG som lider av panikångestattacker, JAG som ständigt går med en klump i magen i rädsla av att det kan hända igen.
Fyfan för er säger jag bara, jag skäms för hur äcklig kvinnosyn ni har.
