Är det... KLIMAKTERIET?!
Hej,
Jag är nyss fyllda 39 och senaste ett-två åren har jag upptäckt små, kroppsliga förändringar (mitt yngsta barn är snart sex år, så inget som skett direkt post graviditet). Min menscykel, som allt som oftast varit som en klocka, har istället varierat mellan 25 och 29 dgr (dock allra oftast 26-28 dgr). Jag fattar att det kanske fortfarande räknas som regelbundet, men det har ändå varit en skillnad. Det har även varit saker som är svåra att sätta fingret på, men hela systemet har känts lite ur balans. Småsaker, små kroppsliga skiftningar, som plötsligt märkbar, men mer nyckfull, pms, någon gång överhoppade ägglossningssymptom, från platt-platt till alldeles mjuk mage utan anledning, en ny trötthet under det senaste halvåret-året (vilka föräldrar är inte trötta iofs), enstaka huvudvärk när jag verkligen aldrig haft det innan, småsaker.
Mensen är som sagt mer oregelbunden, men jag har aldrig hoppat över en mens i hela mitt liv (trots hård träning och väldigt låg vikt i perioder) tills nu. Den här månaden har jag fortfarande inte fått mens, trots att den borde dykt upp för snart en vecka sedan. Jag fick som mensvärk en knapp vecka innan mensen skulle dykt upp och trodde den skulle vara tidig (månaden innan var cykeln för första ggn bara 24 dgr, flera dgr innan beräknat), men det klingade av och sedan dess finns icke ett symptom på att någon mens är på väg. Inga flytningar att tyda (har ett tydligt flytningsmönster annars), ingen molande mensvärk, nada. Och nu inser jag plötsligt att allt kroppsligt jag upplevt varit klimakteriesymptom? Vet att vi kommer tidigt i klimakteriet i släkten. Men inte upphör mensen och allt bara pangbom? Eller? Jag som varit naiv och trott att det liksom skulle smyga sig på mer? Någon med erfarenhet av tidigt klimakterium? Superhastiga sådana? (Eller finns det månne andra orsaker till den här typen av knepiga kroppsyttringar när man närmar sig de fyrtio?)
Känner mig oerhört oförberedd och det hela känns bara deppigt. Pallar inte riktigt prata med någon om det än, de flesta av mina kompisar är fortfarande i allra högsta grad barnaalstrande, och vi hade inte heller helt och hållet stängt, låst och kastat nyckeln till sladdisfönstret, så det känns rätt freaky att jag istället skulle vara i klimakteriet. Är helt enkelt inte redo att säga det högt riktigt än, men behöver få ventilera lite.