Är jag inte kär då jag känner såhär?

Nä du är inte kär .

Omöjligt att svara på utifrån det lilla du skriver.

Känner du att du blir irriterad på honom, att du vill vara ensam osv - nej då kanske du inte är så kär. Men det beror ju helt på hur du är som person. Att det pirrar av andra människor kan väl vara nervositet och inte nåt annat. Det handlar inte om att du är kär i andra bara för att de är killar. 

Vet inte hur länge ni varit tillsammans men, det verkar som du inte är kär. Du känner ingen attraktion. Frågan är vad som fick dig att välja honom. Var det en tidigare vän. Var det för att du inte ville vara ensam och tog första bästa som verkade snäll. 

Tack, för lite annat perspektiv. Tänkte inte heller att jag skulle vara kär i andra utan tänkte bara det är fel. Men kanske kan vara nervositet

Ja jag blir ofta irriterad på honom och det han gör, tyvärr...

Vi har varit tillsammans i 3 år. Nej jag känner nog inte så mycket attraktion :( Jag valde honom för att... oj, jag vet inte riktigt varför. Pga min osäkerhet antar jag, jag kanske också kände mig pressad och så har jag svårt att säga nej också... jag var nog osäker från dag 1 tror jag.

Jag kände mig inte ensam, tvärtom hade jag en underbar tid där, innan förhållandet...

Okej jag märker som någon sa att jag skrev ganska lite... För att kunna bedöma. Ska lägga till några saker tänkte jag.

-jag känner mig irriterad på honom ganska ofta, jag fräser och gnäller. Inte alltid men ofta irriteras jag ganska ofta.

-Vi har ibland svårt att diskutera enkla saker.

-Ibland tycker jag mig tänka att jag inte kan *lämna här* förevigt... Att det är något mer jag vill göra, utan honom... Känns inte som jag bara kan bli här nu och starta livet...(jag är i tjugoårsåldern) Jag vill nåt mer.

-Ibland känner jag mig uttråkad, känns inte som vi riktigt har alla ambitioner

-vi bråkar mer än normalt (har gjort iallafall)

Osv.

Det verkar som att du inte är kär men det är du som vet svaret. Önskar dig allt gott.

Okej, ge sig in när man inte riktigt känner något, det blir aldrig bra. Du har försökt att hitta dit i 3 år, det är inte rätt mot dig själv och inte mot honom.
Du har säkert svårt att avsluta/såra nu. Men det blir nog bäst för båda. Inte kan du fortsätta leva så här. Om du känner pirr av andra, så finns det inget kvar här. Tycker du/ni skall gå vidare, faktiskt, kasta inte bort mer av era liv. 

Tack för svar.

Nej precis, det var nog ingen bra idé. Kanske jag skulle behöva lära mig det någon gång... Jag tycker att du har ett rätt och konkret svar, jag har försökt komma dit nu i 3 år... Det blir inte någonsin fullt 100 för mig verkar det som. Jag är fortfarande mycket osäker varje gång han nämner saker kring framtiden...

Du har även rätt i att jag har svårt för att lämna och såra nu. Dels för honom och dels för att jag börjar tänka kring men tänk ifall jag mår ännu sämre ifall att jag gör slut, och rädd för att det skulle vara ett dumt val... Men samtidigt som du säger, inte kan jag ju leva såhär heller... Det är ganska påfrestande faktiskt att leva i osäkerhet samtidigt som man är ganska säker på att man vill få ett avslut någon gång i framtiden, men ändå inte liksom... Är det rädsla för ovissheten i det man inte har kanske?

Ibland önskar jag att han skulle inse att jag nog inte är den han behöver, egentligen... Men han håller hårt i mig. Även fastän han ibland bränner proppar på mig...