Sviken av samhället. Hjälp!
Hej. Jag är ny här och behöver råd!
Jag är kvinna, 32 år. Jobbar i normala fall i en liten branch, frilansar men kan tjäna bra med pengar om jag jobbar hårt. Dock blev jag utbränd i slutet av 2017 och har sedan dess varit sjukskriven. Jag lever ensam med mitt lilla barn som är i förskoleåldern. Har genomgått en svår separation och en närståendes död de senaste två åren, vilket bidragit till utmattningsdepressionen jag nu har.
Mitt största problem i nuläget är dock EKONOMIN! Jag har tvingats leva på sparpengar hela 2018 eftersom F-Kassan nekat mig sjukpenning gång på gång, och även givit avslag på min överklagan. Får heller inget ekonomiskt bistånd från soc eftersom jag bor i bostadsrätt (enligt dem måste jag sälja och flytta till andrahandslägenhet för att få rätt till stöd, men det innebär ju samma månadskostnader och jag vill dessutom inte behöva rycka upp mitt barn från ännu en hemmiljö, samt att jag inte ORKAR genomföra en flytt)
Jag har en bokstavskombination och svårt att hantera myndighetskontakter, fylla i blanketter och dokument, etc. Skall få boendestödjare men det drar ut på tiden, så som allt annat. Jag har aldrig känt mig så ensam som detta år. Inget stöd från psykiatrin, bara avslag från alla håll. Och jag kan inte luta mig mot min familj rent ekonomiskt.
Vad ska jag göra? F-Kassan "nollade" min SGI i somras eftersom jag missade att anmäla mig på arbetsförmedlingen efter deras avslag. Det känns som att jag blir straffad för att jag är sjuk.
Mina konton är snart helt tomma. Vad ska jag göra? Jag har mycket kort koncentrationsförmåga och blir trött och måste vila efter endast någon enstaka timmes aktivitet. Trodde verkligen att samhället skulle hjälpa personer i kris, men nu har det gått snart ett helt år och jag står fortfarande helt ensam.
Alla tips och råd välkomnas.