Sorgen att inte kunna bestämma själv...

Jag är lyckligt lottad. Jag har kommit så långt sedan jag satt där i djupaste sorgen och rädslan. Så många år har jag kämpat för att bli gravid. Jag började när jag var 25 år. Efter otaliga behandlingar, nytt förhållande fick jag mitt mirakel vid precis fyllda 31 år. Snabbare än jag annat kom längtan efter syskon. Men även det blev ett krig att utkämpa. Särade ben, mediciner, sprutande, misslyckande, tårar, sorg, rädsla. 
Vid 34 års ålder kom mitt andra mirakel. 
Jag är lycklig. Jag vet att så många kämpar och jag vet att jag kan trampa många på tårna nu. 
Men jag längtar så det gör ont efter ytterligare ett litet mirakel. Men jag vet att det aldrig kommer hända och det gör mig så sorgsen att det beslutet inte kan få vara mitt egna. 
Vid sista IVF'et som ledde till vår yngsta son så förstod vi att jag inte bara har PSO, utan även dåliga ägg. Så att vi lyckats få två fina och perfekta pojkar är verkligen ett mirakel. 
Så jag vet att jag aldrig kommer kunna bli gravid naturligt och det är bortkastade pengar att göra IVF, chanserna är så små. 
Jag hade så önskat att jag själv fick bestämma. Någon som känner igen sig, som förstår min sorg. Som vet om sorgen över att inte få bestämma själv och längtan någonsin försvinner...

Jag vill förtydliga att jag är väl medveten om att jag är lyckligt lottad. Att den finns såna som har en större sorg än mig. Men jag är inte ute efter att jämföra sorg, utan att dela den jag bär på....