Vits med ADD-diagnos för "socialt etablerad"?

Om du upplever att du har vissa svårigheter i vardagen som kanske stjäl mycket av din energi och koncentration, så kan en diagnos ge dig mer insikt i och rätt verktyg att jobba med dessa svårigheter.

Mm. Men ger en diagnos något utöver att själv leta upp info runt hur det yttrar sig och copingstrategier?

Har du inga större problem så är risken att du inte får bli utred. Det är om du vill testa medicinering som det behövs.

Kan finnas fördelar vid studier också.

Om du är intresserad av copingstrategier eller eventuell medicinering så ger en diagnos något, men annars det ger väl ingenting så vitt jag kan se?

Den största vitsen med en utredning är om du vill testa medicinering. De flesta andra strategier kan du själv läsa på om och använda dig av utan någon utredning.
Hur stora marginaler känner du att du har? Om du varje dag kämpar med att vara "socialt etablerad" och klara av vardagen så kan det vara en jättebra idé att göra en utredning. Om du däremot känner att du har läget väl under kontroll och mår bra så har du inte mycket att vinna på det. Livet går upp och ner, men det ska inte vara en ständig kamp.
Den sista faktorn jag hade tagit hänsyn till är om du har barn med (misstänkt) ADHD. Att vara en god förebild för dem och ta hand om dig själv på ett konstruktivt sätt är viktigt. Det kan vara ett sätt att hjälpa dem på.

För mig blev diagnosen en språngbräda för att lära mig mer om mig själv och ett verktyg i kampen mot depressioner och diverse svårigheter i vardagen (jag jobbar, har lyckats plugga och har ett normalt liv trots svårigheterna).

Självkänslan blev mycket bättre, jag upplever en större kontroll över mitt liv och har hittat andra högfungerande jag kan prata med om saker som många av mina närmaste inte kan relatera till.

Andra fördelar skulle kunna vara ersättning från försäkrkngsbolag.

Utan att kolla gissar jag på 0 chans till något från försäkringsbolaget i mitt fall, ersättningarna där bygger på försämrad arbetsförmåga.

Jag antar att jag skulle räknas som högfungerande också och kontakt med andra i min egen sits är faktiskt något jag tror hade varit värdefullt ibland. Har pluggat, har alltid jobbat, har ett normalt liv. Men nu är det så mycket mer att hålla reda på än när jag var yngre och innan vi fick barn. Min man har svårigheter att sköta papper och strukturera och jag har åkt på/tagit på mig en sekreterarroll för honom också, och. Nu när det är föräldramöten och skolaktiviteter, tandläkarbesök träningar, läxor, matsäckar, föreningsmöten, protokoll att skriva o s v förutom sjuttioelva saker på jobbet känns det som att jag aldrig är i fas, att jag försörjer bolagen jag är kund hos med mina förseningsavgifter etc.
Egentligen är det mindre intressant att få en beteckning på mitt sätt att fungera, men en förklaringsmodell skulle kanske underlätta att hitta rätt strategier. Jag har börjat söka och hittat en del matnyttigt  både vad gäller mina svårigheter och strategier, men inte jättemycket än. Något som avskräcker mig lite är att mycket vänder sig till personer som fungerar så mycket sämre i vardagen än vad jag gör, råden blir på en nivå som gör att jag känner ett motstånd mot att identifiera mig med problematiken över huvud taget och det blir svårare att vaska fram de guldkorn som kund vara bra för mig.

Det är där skon klämmer. Vardagen löper om det inte blir "för mycket" men mariginalerna är inte stora. Förr kunde jag organisera långresor och läste ofta någon deltidskurs på fritiden, nu tar vardagen så mycket att det inte är mycket energi kvar. Sedan om mina svårigheter är tillräckliga för en diagnos eller ej vet jag ju inte, men det är svårigheter av ADD-typ som bäst stämmer in när jag letar mig runt.

Jag har adhd och kämpat mig till ett högkvalificerat jobb och någorlunda svenssonaktigt liv. Varje dag är ett j-la berg att bestiga. Det som förenklar mitt liv mest är rtutiner, struktur och förutsägbarhet.

Håller med. Lider man inte av sina problem öht så kan en utredning kvitta men för mig som påverkas positivt av medicinering både ur ett arbetsmässigt och privat perspektiv så är det rätt väg att gå.