Fler än jag som inte alls ser fram emot att bli mamma?

Oj! Tänk om han vill ha fler? Kanske ändrar du dig sedan. Men inställningen är kanske lite fel från början om man skaffar barn. Ett krav... Oj oj oj

oj oj oj. Ett krav. Skaffar man barn utifrån det. Tänk om han vill ha fler? Hormoner?

pip pip pom pom...internetstrul. Därmed dubbla inlägg

Nä det blir inga fler. Vi har en överenskommelse och han gör en vasektomi efter detta. Så det blir ett, vilket är nog ungefär vad både jag och han klarar av :) 

Stackars barn.

Är du född 85?

Tänker att livet alltid förändrar sig med åren och kanske behöver han inte snippsi snippsi. Ni behöver ju inte få mer barn för det. Men han är alltså beredd på att göra en sådan uppoffring för all framtid?

En vesektomi går att reversera, men ja det är klart han gör det. Jag är ju beredd att förstöra min kropp, kanske för alltid för att föda honom ett barn. En vesektomi är ju ingenting i jämförelse...

Och ja, är 85a. Så det är väl lika bra att få det avklarat innan det är för sent.

a ok. Jo då kroppen blir lite annorlunda.
Jag hoppas verkligen i alla fall att dina känslor blir mer varma. Barn är i så många olika faser. Endel blir mer energiska andra lugna. Jag har fler barn och fått lite av varjetemperamwentbarn. När de kommer i tonåren så blir det väldigt svajigt. Men nu efter tonårsåldern så träffas vi via fika och bowling. Det är många trevliga stunder. 

Jag tror kanske inte att de är jättevanligt att man skaffar barn när man från början känner så starkt som du verkar göra, men jag tror det finns massvis med blivande mammor som har delade känslor inför sitt blivande moderskap.

Dock så är det där med ?andras ungar, mina barn? inte helt taget ur luften... oavsett hur man känner inför barn rent generellt så finns det en biologisk faktor som gör att man oftast faktiskt tycker om sina egna barn.

Jag tycker inte din mans önskan är särskilt märklig, hade det varit tvärt om så hade ingen höjt på ögonbrynen.

Men eftersom han är drivande och du är såpass tveksam så tror jag det är väldigt viktigt att du ser till att ni är helt jämställda och sköter exakt hälften var, annars är risken stor att du blir bitter på både barn och man.

Jag kände inte så, men jag vet att andra gjort det tex om de blivit gravida och förstått det "för sent"...
Men spontant så känner jag: Varför ska du vara huvudansvarig för barnet? Det borde ju vara pappan som är hemma med barnet så att du kan "jobba ostört". Det är inte ovanligt att 1 förälder tar ledigt mer än 1 år och får dagar från den andre...

Ja och nej. Återställningskirurgi lyckas inte alltid även om man vill betala för det (tveksamt om landstinget betalar) och det är bäst att räkna med IVF. Dock är det inte ovanligt att spermiekvaliten har påverkats negativt under tiden. Bäst att inte räkna med alternativet att kunna återställa med andra ord.

Det finns chans att din inställning ändras. Vår biologi är mycket stark.
Förskola finns från 1 år.

Har en vän i min närhet som egentligen inte ville ha barn, blev gravid av misstag och behöll för att partnern ville och kände lite lika som du, uttryckte det inte så där kraftigt (men kanske kände så innerst inne men inte vågade för att inte bli dömd) hon grät 2v innan förlossningen hemma hos mig för att hon på riktigt inte kände nån connection till barnet alls, och ville inte ha det. Hon som du hade inte alls nån lust att ändra sitt liv, och hon älskade att träna och var rädd för vad som skulle hända med kroppen och att allt bara skulle ändras och hon skulle släpa runt på en unge hon egentligen inte ville ha och tyckte synd om både sig själv och om barnet. Sedan kom hennes dotter och iaf för henne blev det en total 180, nu fick hon också en väldigt lugn och harmonisk tjej (nästan som att hon kände på sig att hon måste ta det lugnt med mamma ) men hon blev helt förälskad i sin bebis, hon valde dock bort att amma och flaskmatade, det är nog nåt att tänka på för dig också, då hon var rädd att hon skulle känna sig allt för låst då. Hon tror i efterhand när hon vet hur hon kände sen att amning nog också gått bra, men hon ville inte chansa innan. Nu har hon två barn, så för henne blev det en total förändring i hur hon såg på livet med barn. Inte med det sagt att det blir så för dig, men hormoner och biologi gör ganska mycket där i början, så jag tror definitivt att du kommer känna för ditt barn när hen väl är här. Sen kanske du inte ändrar din grundinställning.

Ja absolut, jag håller med! Jag ska bara vara hemma de första tre månaderna (för att förhoppningsvis få någon typ av anknytning) sedan tar han resten. Han är ju den som ser fram emot det, och kommer bli en fantastisk pappa. Så jag hoppas det väger upp för mitt relativa ointresse... 

Åh vad skönt att höra att det finns fler som känt så här, tack för att du berättade! Ja, det finns säkert en chans att allt förändras när barnet väl kommer, även om det känns som en väldigt avlägsen tanke just nu!