Känner ingen lycka

Jag och min sambo har jag bli gravida i 4 år. Efter att ha gjort IVF-försök så lyckades vi äntligen bli gravida, den 12/12 gjorde vi grav.test som var positivt. Min sambo blev jätteglad, men jag känner mig bara orolig, rädd, nervös och vågar inte vara glad, vilket får mig att känna mig otacksam och ger dåligt samvete.

2006 gick jag och min man igenom 2 missfall på kort tid. Men därefter hade vi turen att få 3 barn (2008, 2010 och 2012). 

Vi planerade inte att få fler barn men i september fick vi reda på att jag var gravid igen (jag var mellan preventivmedel) och jag var eld och lågor och lyckan strålade och sprudlade. I vecka 9 skulle vi få se hjärtslagen för första gången men de fanns inte där. Fostret hade slutat utvecklats men kroppen hade inte stött ut det ännu.

Så jag fick då mediciner för att hjälpa kroppen på traven. Blev sjukskriven ett tag och extremt ledsen såklart. Trots att det inte var planerat var det önskat och älskat.

I helgen kände jag mig konstig. Var otroligt varm när jag skulle sova trots att jag brukar frysa och sova med pyjamas, strumpor, täcke och filt. Jag låg i bara trosorna med ett lakan men det var olidligt. Precis som det var för ett litet tag sedan när jag fick reda på att jag var gravid.

Blev sjukt nervös men köpte test i alla fall (2 st) och båda visade positivt ganska omedelbart. Men glädjen fanns inte där. Jag såg 2 streck och kände "jaha, snart kommer jag mår uselt igen, snart kommer jag gå under igen och försöka ta mig samman efter ett till missfall". Det var inget leende fast jag borde känna något. 

Jag sörjer redan fast graviditeten inte gått snett ännu. 

På jobbet har de frågat vad som är fel men jag vet inte vad jag ska säga. Vi har ett tätt samarbete som kräver fokus men jag är helt uppe i mitt egna huvud och vad jag tror är kommande kaos och katastrof.

Hur ska jag vända de negativa tankarna eller är det ens lönt att bli glad ifall det går åt skogen? 

Men glädjen fanns inte där. Jag såg 2 streck och kände "jaha, snart kommer jag mår uselt igen, snart kommer jag gå under igen och försöka ta mig samman efter ett till missfall". Det var inget leende fast jag borde känna något. 

Jag sörjer redan fast graviditeten inte gått snett ännu. 

På jobbet har de frågat vad som är fel men jag vet inte vad jag ska säga. Vi har ett tätt samarbete som kräver fokus men jag är helt uppe i mitt egna huvud och vad jag tror är kommande kaos och katastrof.

Hur ska jag vända de negativa tankarna eller är det ens lönt att bli glad ifall det går åt skogen? 

Det slutade i ett utomkvedshavandeskap som resulterade i operation då de tog bort äggledaren. Denna gången var jag för rädd för att känna den där glädjen jag gjort i samband med tidigare graviditeter så fast det gjorde jävligt ont fysiskt och psykiskt så fanns det en känsla av att ?jag visste det, jag visste att jag inte skulle bli så glad?. Mår såklart dåligt i och med att chanserna att bli gravid igen minskat med ca 25% men vi tar det som det kommer. Tack för alla fina ord och allt stöd