EmmasaraL skrev 2018-12-07 08:04:05 följande:
Hej!
Igår fick vi veta att vårt lilla barn i magen på 16 veckor har ett så pass allvarligt hjärtfel att risken för att det ska uppstå komplikationer och död efter födseln är väldigt stor. Vi har två friska barn sedan tidigare, en på 3,5 år och lillen på snart 2 år. Senast imorse klappade tösen mig på magen och pratade om hur hon längtar efter sitt lillasyskon.
Efter många diskussioner fram och tillbaka igår, har vi valt att avbryta graviditeten för hela familjens skull. Ett oerhört tufft beslut som jag aldrig trodde att jag skulle behöva fatta. Är arg, besviken, ledsen och helt utom mig av sorg. Min fina lilla bebis. Som jag har gått och längtat efter dig sedan du blev till.
Vi hade inte planerat denna graviditet, men den var oerhört välkommen när den gav sig till känna i höstas. Jag känner redan nu att jag vill försöka igen och min sambo känner detsamma. Jag undrar därför om det finns några som har erfarenhet av att ha tvingats avbryta graviditeten sent och sedan blivit gravid strax efteråt, eller om några har genomgått missfall sent och sedan blivit gravid tätt inpå. Hur har det gått för er?
Beklagar djupt vad som hänt er.
Att förlora ett barn är hemskt och det finns inga ord.
Vi förlorade vår son i november 2017. Han föddes via k.snitt i v.25. Han levde i 10 dagar men sedan fick han en infektion som hans lilla kropp inte orkade med.
2.5 månad senare så blev vi gravida. Det var inte planerat men ack så välkommet. Då jag har försvagad livmoderhals så fick jag cerklage inopererat i v.15. Vi trodde allt skulle gå bra men hon somnade in i min mage i v.24. Jag har GBS och trotts att jag bad läkare skriva ut antibiotika så gjorde dom inte det.
Vår lilla tös föddes stilla fram då hon blivit smittad av infektionen. Det är väldigt ovanligt att dom blir smittade i magen men det händer och vi drabbades.
Jag och sambon har börjat tänka på ny graviditet men vi är samtidigt livrädda, men det kommer vi vara om det så hade gått 1 månad eller 10 år.
Vi har gjort en plan med 3 läkare på sjukhuset och dom kommer vara extremt noggranna och uppmärksamma på mitt och den blivande bäbisens mående. Om jag vill så kommer jag få bo på sjukhus från v.23. Om jag gör det återstår att se. Men det känns tryggt att veta att jag får.
Jag gick hos psykolog i början men jag tycker inte det ger så mycket. Däremot pratar jag myclet med familj och vänner om det. Jag är väldigt öppen med vad som hänt även fast det ibland är svårt att prata om det, men jag gör det hellre än att låsa in det.
Ta er tid till attt sörja och när ni får chansen till skratt så skratta. Umgås med de vänner/familj som ger er energi och ork, undvik energitjuvar.
Jag är med i en del grupper på Facebook där föräldrar genomgått samma sak. Det känns bra stt prata med folk som har vart med om samma lika även fast det är hemskt att så många andra gått igenom liknande saker.
Prata med era läkare så att ni könner att ni har och får bra stöd från dem också.
Ta hand om er <3
