Sex har blivit så ångestladdat
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig osv vidare men skriver av mig lite här. Allt känns så komplicerat men brukar vara bra att se sina tankar och känslor i text ibland tycker jag.
Jag och sambon har varit ett par i ca 7 år. När första barnet kom försvann min sexlust mer och mer, inget ovanligt antar jag. Har i efterhand förstått att jag nog mådde ganska dåligt då en period när sonen var nyfödd. Fick väldigt lite förståelse från sambon som tog det personligt att jag inte ville ha sex. Jag kan förstå det till viss del då jag drog mig undan mer och mer. ?Vågade? inte vara nära då jag upplevde att det tolkades som att jag ville ha sex och jag orkade inte med att han skulle bli besviken och surig varje gång jag inte ville. Det var som att hans lycka hängde på min sexlust och jag försökte förklara vilken enorm press det blev för mig. Att det inte direkt bidrog till lust osv. Vi pratade rätt mycket om det en tid men kom väl ingen vart direkt. Minns ett tillfälle då han dagen efter ett av våra samtal vart lite stött och besviken för att ingen var förändrat till dagen efter, alltså jag ville inte ha sex då heller. Som att allt skulle lösas på 24 timmar liksom.
Sen har det funnits tillfällen då jag faktiskt känt lust och vi har haft sex men inte särskilt ofta. Ibland har jag ställt upp fast jag inte velat och det är ju helt fel. Ett tag var det som att varje tillfälle vi var ensamma, dvs sonen sov så skulle vi ta tillfället i akt ungefär och denna besvikna blick om det inte blev av. Han sa vid ett tillfälle när sonen var ca 6 månader att viljan borde finnas från min sida...
Sen kom andra barnet 2 år senare. Hade en del krämpor under graviditeten och den lust som kommit tillbaka försvann igen. Och nu är vi lite i samma sits som med första barnet. Barnen är 1 och 3.
Det är så mycket känslor och så som liksom börjar komma ikapp och sånt som sas och gjordes som kommer tillbaka. Det ger mig ångest och jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja. För ett tag sen hade vi diskussionen igen om att jag drar mig undan för att jag inte vill ge falska förhoppningar om sex då jag inte orkar med att han ser ut som en ledsen hundvalp. Känns som att han varje kväll när barnen har somnat sitter där i soffan och förväntar sig nåt.
Utöver detta så är vi en bra familj, ett bra team, vi hjälps åt med både barn och hem och bråkar otroligt sällan om annat. Men detta påverkar oss ju såklart mycket. Jag saknar inte direkt min sexlust. Är okej med att ha sex sällan bara det är bra då, alltså inget slentrian sex bara för att. Älskar att gosa och mysa men det har ju också blivit ?förstör? pga att det är som det är. Känns som vi skulle behöva flera timmar till att diskutera om detta men den tiden finns ju inte direkt med två små .