Nu börjar jag bli trött

Jag har en psrtner, eller föredetta partner, som jag tycker är helt känslokall. Det värsta av allt är att hon inte ser det själv! Det är helt och fullständigt omöjligt att resonera sakligt med henne om det här t.ex: jag säger: "om man inte bryr sig om att en vän vill ta livet av sig så kanske man faktiskt inte älskar den vännen", hennes svar: "man kan älska andra utan att vilja offra sig för dem, man måste få tänka på sig själv". Förstå nu att det kan handla om en så enkel sak som att svara i telefonen när någon mår dåligt, det tycker inte hon att man ska behöva göra; att svara i telefonen när andra behöver är att offra sig själv. Själv kan jag få panikångest, senast nör jag försökte ringa henne under ett sådant tillfälle svarade hon: "jag fikar med några vänner nu och vill inte behöva svara så jag stänger av telefonen, du får prata med någon annan". Säger jag att det hon hör är okänsligt säger hon bara nej, hon älskar mig visst! Bara på ett annat sätt. För att ge er en tydligare bild av vem hon är säger jag även detta: hon tycker inte att det är intimt eller olämpligt att sitta i knät på andra män när hon festar, hon hade sex med andra tidigt in i vårat förhållande för att vi var inte tillsammans; när hon konfronterades om det visade hon inga uppenbara känslor kring det. Hon säger rakt ut att hon älskar sig själv mest och säger att alla borde göra det, hon erkänner också att det inte finns någon i hennes närhet som hon skulle släppa allt för att hjälpa och förväntar sig inte att någon skulle göra så för henne, inte ens hennes föräldrar, hon tycker att det låter ohälsosamt att göra för mycket för andra. Jag har försökt att förklara för henne att om vi ska ha en framtid så är det "i nöd och lust" som gäller, hon svarar med att "om det är den nöd du menar så går det nog inte". Vad är det som händer egentligen?! Vem gör såhär?