De par jag känner där det varit precis så som du beskriver, de har gått isär ett par år efter att barnen kommit. Mammorna har känt sig som om de ändå var ensamstående men hade krav på sig om att markservicen skulle fungera för mannen också, så de hade det enklare genom att vara ensamma och bara bry sig om barnen och ha det som de ville hemma, än att dras med en man som trodde han bodde på hotell.
Det finns mycket att läsa om detta, bl.a statistik som visar att vi är förhållandevis jämställda innan man får barn men när första barnet kommer, blir det för många som att vi raskt rasar tillbaka till 50-talet. Inte för alla par men förvånansvärt många, och givetvis speciellt då par där mannen egentligen haft de tendenserna alltid. Det är bara det att det blir så övertydligt när en är hemma med barn och en har eget företag. I ert fall har säkerligen tecknen funnits hos honom men du har inte tänkt så mycket på det, för innan man har barn gör det inte så mycket.
En kompis till mig fick det precis så. De hade varit ihop ca 5 år innan de fick barn så man tyckte ju att de haft tid att lära känna varann. Det fanns tendenser av att han ville ha det som på "den gamla goda tiden", vilket hans fru mest skrattade åt. Hon var en affärskvinna med mycket att göra, tränade mycket osv. Så kom först barnet, hon var hemma först. Han hade ett mycket fritt arbete och han talade adrig om för henne när/var han skulle jobba utan rätt vad det var, stack han bara iväg. Hon kanske stod och lagade mat och han sa "nej jag hinner inte käka hemma ikväll, jag ska strax iväg". Hon försökte att de skulle ha en gemensam almanacka i hallen men han "glömde" alltid att skriva in saker. Hon började jobba igen en kort period, men sen kom barn nummer 2, som hade en jobbig sjukdom och hon var hemma i 2 år.
Mamman tränade rätt mycket men det blev mycket svårare för henne att gå iväg, pappan tränade flera ggr i veckan. Hon tog upp detta med honom, att hon ville träna iaf 2 ggr/vecka, hon kunde göra det efter barnen somnat, för att underlätta för honom, men inte ens det kunde han lova. Han sa att så klart skulle hon få träna! Men han kunde/ville inte boka in fasta dagar. Hon ville tex ha tisdagar kl 21, men han sa att vi får se vecka för vecka hur det passar. Han däremot sa bara att nu sticker jag till gymmet, så drog han.
Min man och denne man var bästa vänner och min man visste när hennes skulle jobba men det visste alltså inte hon! Ibland ringde hon till oss och frågade om vi visste när maken skulle sluta jobba den kvällen för han hade inte sagt nåt. Hon tyckte nog det var förödjukande att ringa oss och fråga men det var ibland enda sättet. Han tog sällan med sig mobilen eller "glömde" sätta på den - han gillade att vara fri och inte gå att få tag på.
Du får ta ett rejält snack med din man, förklara att han inte alls verkar förstå att livet förändras när man får barn och att du inte kan stöta allt, alltid och att han inte skapar en god relation med barnen. Tyvärr är han väl just den typen där jobbet alltid kommer att gå före.
Ställ krav på att ni går i parterapi om du inte når in. Vill han inte ens det tror jag tyvärr inte ni kommer klara av det här. Du kanske härdar ut i X antal år, men sen kommer du vara så arg på honom att han aldrig förstod och inte brydde sig om sina egna barn och inte heller dig, som han väl är med för att han älskar? Eller är du mest en hushållerska?
