Jag är en kvinnas älskare men vill vara hennes man

Jag är i nästan exakt samma position som dig TS. 
Fast vi har "bara" haft våran relation i ungefär åtta månader. 
Jag blev störtförälskad och sedermera kär i och kom att älska min fina, som alltså är gift.. och har barn. 

Det är ofta ren tortyr att inte kunna träffas när vi vill och så ofta vi vill. Att inte få pussa godmorgon och godnatt. 
Det känns som att bli sliten mitt itu varje gång man tvingas förpassa sig därifrån och inte ses på många dagar igen. 
Vårat sex är också utomjordiskt bra. Fullständig magi och med samma magnetism som du beskriver TS. 
Vi är tvillingssjälar. Förstår varandra oerhört väl. Vi växlar asflabb med het passion och stillsam ömhet. Jag känner mig levande i varenda cell när jag är vid hennes sida. 

Så det är minst sagt plågsamt och jobbigt att vara isär. Dock förstår jag (tänker jag) att det är mycket värre för henne. Att det är Hon som måste upprätthålla en falsk fasad och Hon som är "den onda" som riskerar sitt giftermål... där kärleken för längesen övergått i vänskap och det enda som erbjuds där är trygghet och att släkt och vänner får fortsätta inbilla sig att de är en lycklig familj. 
Min kärleks gubbe är en egocentriker som inte tar hand om barnen eller vårdar sin relation. Ägnar sin lediga tid åt mobilspel eller träning och lämnar alla hushållssysslor till henne. 
Och jag.. Jag drömmer som sagt att dela hennes bördor. Vill mer än gärna laga mat, diska, plocka undan, städa, tvätta och läsa sagor för barnen. 

Men jag säger inte så mycket sådant till henne. Försöker istället bara peppa och uppmuntra henne. Vill inte vara en belastning eller ett föremål för negativitet för henne. 
Det är också en kluvenhet där. Att vara så lycklig över kärleken vi känner men olycklig då vi inte kan visa den för världen. 

Vad vet du om "rynka på näsan"? Såklart är det svårt för henne, men bara för att han råkar ha träffat henne före mig betyder ju inte att han är bättre än mig eller rättare sagt, att våran kärlek är fel. 
Det är rätt så infantilt att kasta skit på andra utan att ha vetskap eller insikt om hur andra känner. 

Jaså, så jag har dålig moral om jag inte hatar den kvinna som mitt ex var otrogen med. Intressant aspekt. 

Nej,ingen människa är felfri. Men man har ju alltid ett val.
Man kan inte rå för sina känslor,men man kan välja hur man ska agera på dem.
Jag väljer att inte använda några hårda ord. Men jag tycker ändå det är fel att medvetet medverka till någon annans otrohet,som TS gör.
Det som är lite märkligt är att en del klarar av att stå emot sina lustar,även fast de är vanvettigt förälskade,medans andra inte klarar av det.
Hur kommer då det sig?
Beror det på att dessa människors känslor är så starka att det bara inte går att stå emot eller kan det bero på att de kanske är lite svagare människor som har svårare att stå emot frestelser?
Jag tycker att TS,även om han tycker det känns svårt,borde backa och avvakta och se hur kvinnan agerar på det.
Väljer hon att lämna sin man eller stanna kvar hos honom?
Beroende på hur hon agerar så borde han ju få sitt svar på vad hon känner och vill.
Om det verkligen är äkta kärlek mellan dem så är väl det värt att vänta på?

Vad pratar du om? Vadå "finare"? Vadå "räcker med att påstå"? Du hittar på en massa påståenden som jag aldrig har sagt.

Min man hade en överenskommelse med MIG. Det hade inte hon. Det var HAN som svek mig. Inte hon. Vad vet jag, hon kanske knappt kände till mig? Jag bryr mig inte om hon var naiv eller samvetslös. Det fanns inget i hennes agerande som gjorde det hela mer eller mindre allvarligt för min del. Hennes motiv intresserade mig inte och hade ingen som helst betydelse för min och min mans relation. 

Hans motiv var desto viktigare. Själv föredrar jag nämligen att lägga ansvaret där det hör hemma i MIN relation, så får hon ta ansvar för sitt samvete bäst hon vill.

Världen är alldeles för överbefolkad av veklingar som skyller på någon annan att de var otrogna. Och förvånansvärt många håller med dem och vill hitta någon annan att skylla på. 

Någon skrev till mig att jag har dålig moral för att jag inte hatar en kvinna som jag inte ens känner. Jag svarade att det var en intressant slutsats.

Detta tog du som intäkt för att tillskriva mig en massa konstiga saker som jag aldrig har påstått.

Tydligen är du upprörd över att jag inte arbetade upp en tillräckligt stor ilska mot kvinnan som min man hade en affär med, utan fokuserade på hans svek istället och struntade blankt i henne. Det tycktes vara väldigt provocerande.

Jag är verkligen ledsen om jag gör dig besviken på den punkten, men jag har tyvärr inte den läggningen. Det kommer inte att hända.

Så jag föreslår helt enkelt att du lägger ansvar på alla som du tycker är lämpliga om du bli bedragen, så lägger jag ansvar på de som jag tycker är lämpliga om jag blir bedragen.

För att någon annan ska tala om för mig vem jag ska vara upprörd på är minst sagt absurt.

Jag har inte pratat om skuld eller fel. Jag har pratat om vem jag har blivit arg på, om vem som har svikit mig och om vem jag håller ansvarig om min partner är otrogen.

Jag är en person som helt enkelt inte lägger någon vikt vid vad kvinnan har gjort eller inte, ifall min man bedrar mig. Jag struntar i henne, av den enkla anledningen att hon inte tvingade min man till otrohet.

Det var enbart hans val. Han hade kunnat säga nej.till henne, oavsett hur drivande hon var. Alltså är inte hennes agerande betydelsefullt för mig. Det är möjligtvis av betydelse om jag ska göra en allmän karaktärsbedömning av henne - men varför skulle jag göra det?

Och för detta fick jag höra att jag har dålig moral och att jag inte fattar något om skuld och ansvar. Jeez.

Men uppenbarligen anser du att jag ska stå till svars för det som andra tillskriver mig (dålig moral), eftersom du envisas med följdfrågor på samma tema. Som jag inte ens har yttrat mig om. 

Tvärtom har jag sagt att jag inte har lagt mig i det alls. Jag skiter högaktningsfullt i sexualmoralen hos andra kvinnor. Min egen mans moral intresserar mig desto mer. Ändå förväntas jag argumentera för eller emot något som jag har sagt att jag inte ägnat någon större tankeverksamhet över huvud taget.

Kanske ligger provokationen just i att jag inte bryr mig om Den Andra Kvinnan. Man ska tydligen göra det. Lägga ansvaret på henne. Ondgöra sig över hennes tvivelaktiga moral. Fördöma henne för att hon vilseledde maken, den viljelösa kraken. 

Ja, alla gör ju som de vill. Jag med. Och jag fortsätter att engagera mig noll i hennes beteende, och att känna noll ilska mot henne. 

Nej. Jag har sagt att jag struntar i andra kvinnors sexualmoral. Det är nämligen inte den som har betydelse i min relation. Där är det min mans sexualmoral som har betydelse.

Om han har koll på sina känslor och sina gränser, kvittar det vad en annan kvinna gör. Hon kan vara hur förförisk som helst. Vill han inte vara otrogen, kommer han inte vara det.

Och vill han vara otrogen och försöker förföra någon annan, kvittar det hur kyska och moraliska kvinnorna i hans omgivning är. Han har ändå svikit mig moraliskt.

Jag har redan svarat på det flera gånger. Det är en icke-fråga för mig. Jag varken fördömer det eller godkänner det. Om det rör personer som jag känner, bekymrar jag mig främst över det gifta parets relation, över den drabbades mående och över moralen hos den som gick bakom ryggen på sin man/hustru. Inte över den som ingick i historien. För mig hör det till periferin.

Varför tycker du att den andra parten är så viktig? Vad spelar den personens moral för roll? Det ändrar ju ändå inget? Ingen utomstående kan påverka det faktum att ens make är karaktärssvag. Möjligtvis bara bidra till att avslöja det.