Jag gick dock inte på något aurora-samtal utan fick prata direkt med läkaren. Hade skrivit ett långt brev med alla mina anledningar eftersom jag har så svårt att uttrycka mig verbalt, speciellt i känsliga frågor. Så för min del tror jag faktiskt att det var för att jag knappt kunde prata om ämnet som gjorde att de insåg att jag än mindre kunde genomlida det. Men det var ju inte ett medvetet tillvägagångssätt, och dessutom kanske jag var undantaget som bekräftar regeln.
Men ja, gick på två möten och båda två var OTROLIGT jobbiga. Det kändes hela tiden som att de aldrig skulle gå med på det, vilket gjorde att jag nästan fick en panikattack mitt under mötet. Sen, från ingenstans, sa läkaren att hen "naturligtvis" skulle låta mig slippa, och den glädjen och lättnaden var obeskrivlig.
Kejsarsnittet i sig gick så otroligt bra, och jag som trodde att jag skulle vara nervös inför det med kände mig bara SÅ lugn och avslappnad och väl omhändertagen. Inga komplikationer, kunde sluta med smärtstillande i princip direkt, promenerade hem från bb etc. Snacka om att det var rätt beslut för mig.
Hoppas det går bra för dig med idag <3 Stå på dig!