Varför saknar jag allt bråk?

Det kan ju vara så att du helt enkelt har blivit så van vid att göra så. Och som du säger, så fanns det positiva sidor med det också, som du nu saknar. Men det behöver ju egentligen inte hänga ihop. Dvs. man måste ju inte bråka för att kunna ta upp viktiga saker. Inför helt enkelt rutiner för att prata om viktiga saker. T.ex. ha någon tid på kvällen där ni KAN ta upp sånt, om det finns något att prata om.

Kanske har haft det lite i bakhuvud också, att du trott att alla män kan vara så som ditt ex, och du försöker testa honom?

Sedan kan det ju vara en bra idé att gå i terapi för att bearbeta det gamla.

Man är trygg med det mönster man känner igen, helt enkelt. Sedan är det ju så att de ständiga berg- och dalbanorna i en relation med våld eller psykisk misshandel också innehåller fantastiska nivåer av lättnad när det blir bra, och ofta även passionerade återflreningar.

Har en nära vän som levde i ett misshandelsförhållande under ett par år. Det fullkomligt bröt ner henne, men eftersom alla uttryck (såväl älskog som aggression) var då stora, så blev alla relationer som kom efter mellanmjölk av lugn och ro. Hon hade väldigt svårt att finna sig till rätta i en lugn och konfliktfri vardag.

Du kanske är rädd för att han också ska bli arg på dig och bli likadan som din förra?

Det är viktigt för dig att lära dig att man kan diskutera problem/bekymmer utan att det ska bråkas med gap och skrik. Bara för att reaktionen du är van vid uteblir betyder det inte att det inte blir löst. Det är snarare löst snabbare när man kan diskutera sakligt och i lugn ton, du kommer märka hur skönt det är till slut:)

Tack för era fina och givande svar!!

Jag förstår nu att det tyvärr har blivit ett betingat beteende från min sida. Men eftersom jag levde med en narcissist i över 10år så var bråk, skrik, konflikter och klump i magen vardagsmat.

Nu när min nuvarande sambo för en gångs skull blev arg så blev jag rädd. Jag vill såklart inte bråka. Men normalt sett så får jag inte någon vidare respons från hans sida och det är frustrerande. Jag skulle så gärna vilja diskutera och resonera kring allt och inget men han är en sån som bara sitter tyst. Det är hans personlighet. Han tycker att det mesta jag vill prata om är bagateller. Det kan vara exempelvis att jag blir irriterad för att det alltid är jag som betalar för toalettpapper, hygienartiklar, tvättmedel och sånt. Och visst är det bagateller för den som inte betalar något. Men för mig är det jättestörigt eftersom han har råd till roliga saker men inte jag.

I en sån situation säger jag först till, och då säger han att han självklart ska hjälpa till. Sen hönder det igen och då blir jag mer irriterad och höjer rösten. Då kan han skärpa sig några veckor, men så händer det igen och igen. Och då blir det en större reaktion från min sida och då sitter han bara som en mussla. Det är då jag skulle vilja att han öppnade munnen och kom med ett förslag eller ett försök att kompromissa. Det är skitjobbigt!