Hur komma till ro med att jag kanske förblir ensam?

Att inte leva som du vill kommer sakta kväva dig, det blir du inte lyckligare av.

Jag tror bättre på att lära sig av misstagen och att inse vad man gjorde fel och varför. Kanske din naiva strävan efter äktenskap har gjort dig blind på VEM du valde?

Att hitta rätt livskamrat måste få ta tid. Att leva tillsammans måste vara viktigare än att uppleva sin barnsliga naiva flickdröm.

Jag har anpassat mig, vant mig. Jag har försökt med alla jag varit intresserad av. Aldrig haft ett förhållande. Jag tycker själv att jag haft otur. Andra menar att det inte handlar om otur.
Jag har inte gett upp, jag hoppas fortfarande. Men är också medveten om att jag kanske aldrig träffar nån. I så fall var det nog inte meningen.

Jag är 50 och träffade för tre år sen »the man of my life«.

Innan dess hade jag haft et gäng korta (i yngre år) och några seriösa längre relationer.

Jag anser inte alls som du att världen är full av egocentriska människor som kan göra ont utan att blinka. Tvärtom är de flesta människor som jag själv ? dvs man försöker vara en bra människa fast ibland måste man se till sig själv.

Jag har också lärt mig MASSOR av de relationer som tagit slut. Jag ångrar ingen av dem. Ffa inte de långvariga. Att en relation tar slut är väl typ alltid bägges »fel«. Oavsett vem som avslutar den. Jag har lärt mig vilken personlighet jag passar att leva med och även vad som är viktigt att prioritera och ta hand om i en relation.

Om man i grunden trivs med att leva i en relation - vilket du också verkar göra - så verkar det ganska oklokt att helt avskriva det kortet bara för att man gått på »några nitar«.

Jag har en så stor längtan efter att leva med någon. Gifta mig, bygga upp ett gemensamt liv och vila i den tryggheten. Men jag har blivit sviken så många gånger, och nu senast på en sådan nivå som det inte är helt lätt, minst sagt, att återhämta mig från.

Jag har vaknat upp från min ungdomliga naivitet och inser att världen är full av sjuka, egoistiska människor som kan skada en annan utan att blinka för att sedan gå vidare oberörda. Även vanliga, "goda", människor kan en dag finna att de vill vidare. Att det man hade inte är av värde längre.

Jag tror inte jag är beredd att riskera att uppleva det igen. Jag är trött nu, och arg. Jag vill inte ge mer och sedan få mitt liv raserat igen. Jag har inte råd med det. Jag har liksom fattat nu. Kärleken är bara ett skämt, ett spel som jag inte är kall nog att gå vinnande ur. Ändå finns den förbannade längtan där. Jag finner ingen glädje i livet när jag måste döda den sidan av mig själv. Allt är meningslöst och tomt. Jag bara gör mina plikter och längtar efter att bli klar.

Nå, nu blev det mer dramatiskt än jag hade för avsikt. Jag har helt klart bagage som påverkar mig. Men frågan återstår ändå. Hur lever man ett liv där man inte kan sträva efter att uppfylla sin största längtan?

38 år gammal utan att ha haft något som helst förhållande har jag långsamt börjat acceptera att jag alltid kommer att förbli ensam. Har gråtit många gånger över att jag aldrig träffar någon men nu försöker jag fokusera på annat som gör livet värt att leva så att det bara inte rinner iväg. Hoppas du har möjlighet att få en meningsfull tillvaro även om du inte träffar någon.

Jag har nog alltid haft en ventil i att skapa med händerna. Har tappat det i o m föräldraskap och livet men tror jag vill ta upp det igen. Hittar du något som kan fylla tomheten någorlunda? Och tack.

Men jag vet inte vad det är meningen att jag ska lära mig. Jag har försökt vända ut och in på mig själv och analysera allt i efterhand. I många år nu. Men att jag inte kan finna svaren skrämmer ju mig ännu mer. Jag kan lika gärna göra samma dåliga val igen. Det är därför jag inte vill ta den risken mer. Den förra, en man med starkt psykopatiska drag, höll på att kosta mig livet. Med min trasiga radar kan jag lika gärna göra fel igen.

Det blir en fråga om pest eller kolera. Väljer då hellre ensamheten eftersom jag ger mitt barn större chans till ett bra liv. Vet bara inte hur jag ska stå ut med det heller.

Jag är 50 och träffade för tre år sen »the man of my life«.

Innan dess hade jag haft et gäng korta (i yngre år) och några seriösa längre relationer.

Jag anser inte alls som du att världen är full av egocentriska människor som kan göra ont utan att blinka. Tvärtom är de flesta människor som jag själv ? dvs man försöker vara en bra människa fast ibland måste man se till sig själv.

Jag har också lärt mig MASSOR av de relationer som tagit slut. Jag ångrar ingen av dem. Ffa inte de långvariga. Att en relation tar slut är väl typ alltid bägges »fel«. Oavsett vem som avslutar den. Jag har lärt mig vilken personlighet jag passar att leva med och även vad som är viktigt att prioritera och ta hand om i en relation.

Om man i grunden trivs med att leva i en relation - vilket du också verkar göra - så verkar det ganska oklokt att helt avskriva det kortet bara för att man gått på »några nitar«.

Jag har en så stor längtan efter att leva med någon. Gifta mig, bygga upp ett gemensamt liv och vila i den tryggheten. Men jag har blivit sviken så många gånger, och nu senast på en sådan nivå som det inte är helt lätt, minst sagt, att återhämta mig från.

Jag har vaknat upp från min ungdomliga naivitet och inser att världen är full av sjuka, egoistiska människor som kan skada en annan utan att blinka för att sedan gå vidare oberörda. Även vanliga, "goda", människor kan en dag finna att de vill vidare. Att det man hade inte är av värde längre.

Jag tror inte jag är beredd att riskera att uppleva det igen. Jag är trött nu, och arg. Jag vill inte ge mer och sedan få mitt liv raserat igen. Jag har inte råd med det. Jag har liksom fattat nu. Kärleken är bara ett skämt, ett spel som jag inte är kall nog att gå vinnande ur. Ändå finns den förbannade längtan där. Jag finner ingen glädje i livet när jag måste döda den sidan av mig själv. Allt är meningslöst och tomt. Jag bara gör mina plikter och längtar efter att bli klar.

Nå, nu blev det mer dramatiskt än jag hade för avsikt. Jag har helt klart bagage som påverkar mig. Men frågan återstår ändå. Hur lever man ett liv där man inte kan sträva efter att uppfylla sin största längtan?